Vad skulle Hans säga?

The discussion revolves around the concept of cultural heritage. The hosts share their personal experiences and perspectives on what cultural heritage means to them. They talk about how it can be both material and immaterial, and how it evolves and is interpreted over time. They also mention examples of cultural heritage from Finland and France, such as sauna culture and the association with baguettes. They conclude by highlighting the importance of cultural heritage in creating a sense of belonging and connection to one's past. Ja, det där var robotarna av Kratzwerk, och det betyder att det som hållet är dags att starta veckans avsnitt av Vad skulle han säga? Jag är Ella, och jag är Erika, och idag ska vi prata om kulturarv. Ja du Ella, vad är kulturarv egentligen? Jag ska bli helt ärlig med dig Erika, vi har pratat om det här i x antal veckor, och jag kan fortfarande inte ge en konkret beskrivning när någon frågar om vad kulturarv är. För det känns som att, vad är kulturarv? Det känns som att det har funnits väldigt många olika idéer, men först och främst känns det väldigt personligt. Oavsett vilken idé det är, eller vad det svenska kulturarvet är, kulturarv bryr ju på personen. Jag är förmodligen inte alls så liknande kulturarv som du kanske har. Jag är uppvuxen i en jättehel, yllig svensk familj från 1500-talet, där alla är vänner. På samhället så åker jag väldigt mycket till en förbostad där min morfar är uppväxt. Då upplever jag min familjhistoria, hela det här med förbolivet, och det är kulturarvet kan man säga. Men jag vet att många Stockholmsbarn, de är typ aldrig skott i skogen, känns det som. Ja, nej, verkligen. Jo, men jag kan verkligen hålla med om det där med att alla har olika kulturarv. Till exempel, jag och min mamma, vi delar ju ett kinesiskt kulturarv, och jag pratade lite med henne i den här intervjun som vi gjorde. Då frågade jag henne vad hennes kulturarv var, eller vad hennes syn på kulturarv var. Då sa hon att hennes viktigaste kulturarv var traditionerna och vanorna och normerna som hon hade tagit med sig från Kina, där hon växte upp och var född. Då berättade hon lite om att de värderar respekt på ett helt annat sätt i Kina. Ja, till exempel att de respekterar folk som sitter lite högre i samhället. Eller folk som till exempel lärare och föräldrar, men framförallt äldre människor, har en helt annan respekt. De ser lite ner på folk som är yngre. Och det känns som att det verkligen inte skulle hända i Sverige, till exempel. Det är ju den motsatsen, känns det. Ja. Men just det här med relationen till lärare. I Sverige känns det väldigt oprofessionellt på ett sätt. Ja. Jag kan ju knappt nå mina lärares efternamn. Ja, precis. För det känns jättekonstigt att man har ett efternamn, verkligen. Ja. Ska man gå runt och kalla dem professor Ytterberg? Det är jätteskumt. Alltså, jätteskumt. Vi har liksom inte den här, samma inbyggda respekten, tror jag. Nej. Till lärare. Och inte längre, i alla fall. Inte längre. Nej. Och det tror jag kan ha både goda och dåliga konsekvenser, kan man säga. Ja. Men det behöver vi inte orka gå in på. Nej, det är ju ett helt annat omfattningsförsök. Ja, men det här med materiella och immateriella kulturarv, då. Ja, men det är ju lite kopplat till hur man ska beskriva kulturarv. Och det känns som att när man pratar om det, så får man också dra in lite historiskt perspektiv. Ja. För det känns som att längre bak i historien, när man började skriva Sveriges historia, och man skulle liksom, okej, det här är nationen Sverige. Då skapar man liksom ett svensk kulturarv. Då definierar man liksom väldigt tydliga saker. Vad är det svenska kulturarvet? Ja. Och då blir det liksom mer materiellt. Ja. Det blir liksom mer substantivt. Precis. För att det här är det svenska kulturarvet. Det är i bestämd form. Ja. Det är substantivt. Exakt. Ju mer tid det har gått, desto mer har man insett att kulturarv kanske inte bara är en sak. Utan snarare är det någonting som vi upplever. Precis. Och det känns som att där får vi in lite i det här materiella kulturarvet. Ja. Att det är så här, det kan till exempel vara om, när jag scoutar, då kan man säga att jag är liksom, då lever jag i kulturarvet. Jag lever i kulturarvet av det svenska scoutförbundet. Ja, och du fortsätter liksom skapa nya kulturarv. Ja, exakt. Och jag liksom, det är ju någonting rörligt. Jag liksom, jag tar ju vidare det med mig. Men samtidigt som jag liksom anpassar det också efter vart jag själv är i livet. Ja. Det står liksom inte stilla. Exakt. Och jag tror det är väldigt viktigt att komma ihåg att kulturarv kanske inte alltid är liksom någonting stilla. Utan liksom det är ju vad vi själva gör i tid. Ja. För vi själva liksom tolkar det. Vi själva liksom använder det i vår liv. Om du förstår vad jag menar. Ja, jag fattar, jag fattar. Absolut. Och liksom det finns ju väldigt små oviktiga saker som man kan definiera som en kulturarv. Ja. Om man kollar på UNESCO-listan som vi har gjort. Ja, precis. Har du hittat någonting roligt där? Ja, vi har hittat lite om den finländska bastukulturen. Som är beskrivd som ett väldigt starkt kulturarv i Finland. Och jag tror att bastu, hela bastudelen har ju mer liksom det immateriella att göra. Inte för att bastu liksom, ja en bastu är ju materiell, man kan ju ta på den. Men jag tror inte att det är det som är själva sig grejen. Jag tror att det är känslan och andan som du sa. Man får, när man bastar tillsammans, som liksom utgör själva kulturarvet. Eller vad tycker du? Ja, för grejen är att man knyter band i de här finska basterna. Ja, precis. Det är som den här finska bastudiplomatin som vi läst om. Att det faktiskt kan användas som ett diplomatiskt verktyg för att göra personer välvilligt inställda. Ja. Och det pekar liksom på den här, men samtidigt av samhörighet. Ja. Man kan gå till en annan person. Ja, verkligen. Och så här med hela spräntningen, den verkliga detoxen. Ja. Det är jätteskönt att basta. Verkligen. Och jag tror liksom det är snarare det som de pekar på. Jag tror det, verkligen. När man skriver in det i en listad skyddade kulturarv i världen. Ja, precis. Vi kollade vidare lite där på listan och hittade Frankrikes association med baguette. Ja. Ja, det var ju lite intressant då. Har du någonting att säga om det? Nej, men det känns ju också... Baguette är ju liksom, det är ju ett substanser. Det är ju en baguette, det är ju någonting man äter. Det är bra, liksom. Men det här också känns som att det är snarare någonting annat. Det är snarare vad baguetten representerar. Ja, precis. Om du förstår vad jag menar. Jag fattar. I den svenska kulturen. Ja. För i Frankrike har man liksom väldigt länge många livnätter, typ enbart på bröd. Ja. Och det var möjligt att köpa väldigt billigt bröd. Och det stod liksom vad som hände under franska revolutionen. Vem inte fick bröd. Ja. De protesterade. Ja. Och röriga dödade kunger. Så det känns som att det gör snarare den betydelse. Ja. Och jag tror det är just det. För just kanske baguetten är kanske det viktigaste brödet i fransk kultur. Man kan ju ta vilket annat franskt bröd som helst och vilken fransk ost som helst. Ja. Men baguetten är så starkt förknippad med fransk kultur. Ja, jag tror det är lite samma sak med turkey. Alltså kalkon som typ USA äter på jul. Eller julskinka för svenskar. Alltså det är lite samma sak. Jag älskar julskinka. Jag älskar julskinka. Jag älskar också julskinka, det är jättegott. Och då kan man liksom, vänta när man äter julbord. Då kan man säga att man lever i en svensk kulturarv. Precis. För julbordet var längre till det alldeles finaste man kunde äta i Sverige. Och nu är det så normal mat. Det är köttbullar, typ rödbetor och prinskorv. Det är helt normal mat. Men det var ju liksom någonting annat då. När man inte hade tillgång till mat. Och då är det så fint att man har fortsatt det liksom. Och tagit med det vidare. Jag har tydligen tagit med det vidare med typ Lucia också. Ja, Lucia. Det är så himla fint. Och midsommar, hela midsommarsdagen. Man dansar runt där med en tjej. Då känner man liksom den här sammanhörigheten med sin omgivning. Och även liksom alla personer innan dig. Om du förstår vad jag menar. Det är väldigt, väldigt fint. Och jag tror att det är det vackra med kulturarv. Ja! Att man just får den här känslan av sammanhörighet. Med liksom sina förfärer. Ja! Ja, väldigt bra sätt att avsluta den här podden. Det var allt för oss. Tack så mycket för att ni lyssnade. Ja, det får vi se. Vi ses nästa vecka. Vad är det som handlar om då? Din hemlighet? Ja, precis. Okej. Hej då! Hej då!