Engagemang för skolan

Välkomna, och vi har med oss Awigel och Svetlana, idag ska vi prata om engagemang. Awigel, vad gör dig engagerad? Mina mål i livet gör mig engagerad, jag vill bli tandhygienist. Det är verkligen mitt mål. Sen vill jag resa jättemycket, träffa nya folk som jag sa tidigare, se hur de har det. Försöker jag vara där ifall det är svårt, skicka pengar till folk. Du vill bli en viss grej, men för att uppnå dem måste du ha en bas för att uppnå dem. Det kan vara familj, lärare och sånt som verkligen trycker upp dig så att du blir det du vill uppnå. Jag vill plugga i Jönköping, Sverige. Jag vill plugga i en annan stad. Så jag går de tio åren i gymnasiet, satsar på dem och får en godkänd examen. För att sedan kunna ta ett halvår, för att jag ska kunna ta tillbaka mig, få ny energi för skolan. För att bygga upp mig själv och bara få de pengar jag behöver för att kunna klara mig själv. För att inte ta från familjen. För att inte ta från studenten. Och så blir jag 19 år när jag ska börja med skolan. Så jag tycker också att man ska, innan man gör något, verkligen samla på sig något man behöver för att kunna ta sig till där man ska. Och ha något backup för att gå tillbaka till startet och få hjälp. Det behöver inte alltid vara raka vägen i livet. Vad säger du om det? Nej, det kan ju komma hinder när man stoppar på de vägarna. Det är bara att fortsätta kämpa. Alltså man drar, man åker, man kommer ju tillbaka. För att det vill bli någonting, du måste ju bli trött, du måste anstränga dig. Något jag gärna brukar prata om är att man ska välja den intressanta vägen. Att det är hellre att välja stigen i skogen än den raka, salterade vägen. Vad händer när man väljer den raka vägen? Ja, men det känns som att du kommer bara snabbare fram till dina mål till exempel. Medan den kråkiga vägen, du behöver ju få ner snart, kan man säga så här. Forskare menar att man ska ta den stigen. Varför tror ni det? Man blir modig. Man lär sig mer på vägen. Att tänka lite kritiskt. Om jag inte kan gå rakt, vad kan jag gå då? Så att man inte förlorar sitt mål. Eftersom att man ändå fortsätter mot sitt mål, men man kanske pausar kraven. För ibland är vi lite orimliga mot oss själva. Så att vi inte pausar kraven, utan vi ser att vi bara ska fortsätta. Och så klarar vi inte av någonting av det vi tänkte. Stigen innebär att man väljer en väg som är utmanande, men på en rimlig nivå. Man ska testa nya saker så att det går framåt. När man väljer den raka vägen, då väljer man en uppgift man känner igen. Och det gör då att man utvecklas mindre. Man gör för dem som man redan vet att man klarar av. Och det hjälper en också att göra mer här och nu, tycker forskaren. Att man fokuserar på en del i taget. Och inte på helhet, utan om helheten kommer av sig själv när man klarat delarna. Så att göra sitt bästa här och nu är den viktigaste uppgiften då. Och helst inte skjuta på saker eller fastna i helhet. Där man kanske känner att man inte förstår. Ta hjälp av läraren och använda den som en karta. Att hitta var du ska börja. Och ta tag i det så att det blir en kyrk på den. Så att jag inte behöver göra det när jag blir äldre. Alla har inte den möjligheten i alla länder. Så vi ska också vara tacksamma för att vi får ha den möjligheten. Absolut, det är en viktig del. Hur var ni själva när ni började gymnasiet? Hur var du som lärare? Jag var ganska mycket uppe i varv. Det var något nytt, jag ville utforska det. Hur ser det ut? Hur är eleverna på skolan? Hur är lärarna? Hur är plugget? Hur är ämnena? Det är något nytt, man vill uppleva det. Du kommer inte glömma bort det senare i livet. Det var ganska intressant. Jag hördes mycket, jag rörde mig runt. Jag var ute, jag frågade ganska mycket. Jag träffade på en massa nya vänner. Det var puff och puff. Men det var ganska mycket stress innan man valde gymnasiet? Ja, jag var jättestressad. Ska vi gå i samma klass? Ska vi gå i samma skola? Och så hittar vi samma skola. Vad är skillnaden nu från tvåan till ettan? Jag tycker att jag har utvecklats jättemycket från ettan till tvåan. Några exempel är att jag har sett själv folk som är yngre än mig. Och jag har sett hur de beter sig. Jag var sådär, liten och liten. Men när jag gick ettan var jag sådär. Oj, vad jobbig jag måste ha varit. Jag har också kommit ut i arbetslivet. Jag har träffat på nya folk. Det är så man kanske ska börja anpassa sig lite mer. Att kunna ta emot ett nej. För när jag gick ettan var det jättesvårt för mig. Jag kunde inte ta emot ett nej. Jag kunde inte stå och tjafsa med läraren. Nej, du har fel. Nej, var tyst nu. Du får inte prata. Jo, jag får prata. Så det blir lite jobbigt. Men nu kan läraren be mig göra något. Okej, jag är tyst. Jag gör mina uppgifter. Jag behöver inte stå och störa. För folk är ju där för att lära sig. Jag börjar inse det. Jag är också där för att lära mig. Sen har det också funnits några som har berättat om. Och jag vill inte hamna där. Kul att höra. Då kom vi in på det här att kunna ta kritik. Hur var du i ettan? Jag skulle säga att det var ganska svårt. Jag tycker inte om att få ett nej rätt i ansiktet. Nej, du får inte göra det. Ja, men varför får jag inte göra det? Jag får göra det jag vill göra. Men det är oftast att nu när jag tänker i tvåan. I andra ringen. Den personen vill verkligen det bästa. Bara följ det den säger. Det är din lärare. Den vill att du förklarar dig själv i livet. Men förut var det så här. Nej, men Gud, hon vill inte att jag ska ha roligt. Eller han vill inte att jag ska ha roligt. Man tänker så här. Jag vill inte ta ett nej ifrån dig. Jag kan göra det jag vill göra. Det har blivit enklare. Det har blivit så här. Nu, okej. Du vill det du vill. Jag vill det jag vill. Men vi kan komma överens om något. Det har blivit lite jobbigt. Man kommer in i det nu. Det kanske blir bättre när vi blir äldre. Min mamma sa typ så här en gång. Gå efter de som får dig att gråta. Inte de som får dig att skratta. För de vill ditt bästa då. Ja, det var fint. Ja, de vill verkligen mitt bästa. Det är kanske jobbigt och tufft. Men det är för din egna skull. Men det var ju också att jag hamnade ganska mycket i problemet. Så det var så här. Men gud, jag orkar inte med de här problemen nu i två år igen. De ringde hem. De sa. Men hon pratar för mycket på lektionerna. Hon pluggar inte. Det går lite svårt för henne. Jag vill inte att min mamma ska få det där samtalet igen. Jag är ändå ett år äldre nu. Satsa på skolan. Det är ett år kvar. Det går snabbt. Följ deras regler. Märker ni att ni lär er mer nu? 110 procent, ja. Vad är skillnaden? Jag får in saker mycket snabbare. När jag lyssnar på lärare. Ja. Var med på genomgångar. Jag inser att det hjälper jättemycket. Sitta och fokusera sig. Och lyssna på vad läraren säger. För när det kommer på provet. Det är ju ett tips till alla. Testa. Inte lyssna en gång på genomgångarna. Och så kolla hur det blir under provet. Sen testa och lyssna på en genomgång. Och var fokuserad. Skriva ner. Anteckna. För forskningen visar att ju mer du antecknar. Ju mer får du in och lär dig. Och testa gärna provet. Där kommer ni att se skillnad. Hur gör ni för att få studier? Jag sitter i ett grupprum. Och lär mig själv. Eller med någon som jag verkligen kan plugga med. Ibland kan det vara. Ja men jag orkar inte med. Och sitta med alla de här klasskommandaterna. Men jag går ut och sätter mig själv. Och pluggar på verkligen det jag ska göra. Satsa på det. Skjut inte upp på saker. För det kommer inte gå något vidare med det. Fortsätt göra det du ska ha. För det kommer kännas en lättnad sen. Vad skulle du kunna tänka på? Studier har också varit. I ettan. Så lämnade jag inte in min mobil. När jag gick in. Utan det var så att den här frågan. Ja men den är i skåpet. När jag gick runt med den. Ja men den är i skåpet. Nej den är hos. Den är där nere och laddar. Det var alltid sådana ursäkter som kom på. Men sen så testade jag en teknik. Där jag gick in. Jag lämnade in mobilen. Satt på mig. Lyssna. Fokuserad. Hade ätit frukost också. Ja. Tillägga. Det funkar jättebra för mig. Pratar inte lika mycket. Då är jag fokuserad. Och sen var det också planering. Det var jätteviktigt. Jag var jättedålig på det i ettan. Jag vet inte om att planera. Men sen var det att jag fick stöd. Av min syster. Hon hjälpte oss att planera. Det var sådär att hon går ju. Det finns ju något program där hon programmerar i universitet. Hon planerar sina dagar. Jättemycket. Och man ser hur bra hon mår. Hon gör det hon ska göra. När vi satt med henne. Det var jag och Wigell. Vi klagade ganska mycket. Vi bara menade nej nej. Det är jättesvårt. Det går jättedåligt för oss i skolan. Jag har skjutit upp på det här provet. Och hon blir såhär. Planera era dagar. Det kommer hjälpa er. Planera. Säg vad ni ska göra. Lägg ett och två och tre. För att det ska bli vettare för er. Och vi började insiga. Och jag började insiga. Vi ska planera. Vi gör en planering. Det kan inte gå fel. Och så fortsätter det såhär. Ja men vi gör såhär. Vi skriver upp det. Vi ska göra. Om vi inte förstår ett ämne. Kontakta läraren. Säg till dem. Fråga läraren. Nej läraren. Vi hade bättre kontakt med läraren. Ja ja. Men det var för att jag lärde mig dig från dig. För du hade jättebra kontakt med läraren. Du fick den hjälpen du verkligen behövde. Jag vill säga. Skriv det också till läraren. Ta hjälp ifrån dem. De är ju här för att hjälpa dig. Skriv det till dem. Jag har ingen familj. Nej jag kan inte. Ja. Vad fint. Och det är såhär promenader. Vi tog pauser. Till exempel hemma då. När vi pluggade inför ett prov. Då var det att vi satt trettio minuter. Vi pluggade. Vi gick igenom till exempel. Det är trettio frågor. Vi gick igenom femton stycken den här gången. Ja. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Ska vi gå ut och ta en promenad. För att vi inte skulle prata om något annat. För att vi inte skulle prata om något annat. För att vi inte skulle prata om något annat. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Ska vi gå ut och ta en promenad. För att vi inte skulle prata om något annat. För att vi inte skulle prata om något annat. Så vi får ut allting. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Och vi bor ju jättenära varandra. Så jag brukade ringa såklart. Sen tog vi paus. Sen tog vi paus. Sen tog vi paus. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja. Ja.