Recap of Miriam Pedersens podcat Forest Finn conversationd, with Jan Myrvold.

Jan Myrvå is a Forest Finn who has been researching his ancestry for many years. He discusses the challenges of finding information due to assimilation and patronymic naming practices. Jan is proud of his Forest Finn identity and works to promote awareness of the culture. He is involved in a DNA project to connect Forest Finns in Norway with their roots in Finland. Jan believes in preserving the language and traditions of the Forest Finns. He also talks about the misconceptions surrounding Forest Finns, such as their violent reputation. Jan concludes by expressing optimism for the future and the importance of podcasts in building identity and awareness. 🎵 Hei alle sammen. Dette er Per Ivar Keivel. Og i kveld skal jeg prøve en annen rekap av Miriam Pedersens podkast Skogfynske samtaler, eller Forest Fyns Conversations. Og i dages rekap har jeg med meg Jan Myrvå. Och Miriam frågar honom de traditionella frågorna som jag ska säga nu. Först och främst, är du en skogsfyn? Och Jan svarade ja. Men det har växt på honom från början. Och han blir allt mer förvånad över det som jag förstod. Och nästa fråga var, har du alltid vett att du var en skogsfyn? Och han svarade nej. Men han borde ha vett det, på grund av sin mors pappa. Han var en person som gillade att vara annorlunda. Och han sa att sin pappas pappa var finsk. Jan Myrvå är en 50-åring. Och han började med genealogi när han var 12-13 år gammal. Och stoppade efter en tid, eftersom sin mor kom längre än honom. Och han kände att det var klart. Men han började igen i sina middel-20-åringar. Och hittade ut att det var svårt att hitta personer. Eftersom många av dessa människor hade samma namn. På grund av assimilation. När folk började med patronomiska namn. Som barn och syster. Jag gillar Miriams namn, Pedersen. Det skulle vara Pederson, sonen av Peder. Som ett exempel. Och det triggrade honom. Och han ville mäta Finskogen, namn och människor där. Och han tog en bas i Gotland från 1821. Och före det, de första migranterna som kom till Sverige och Norge. Efter en tid blev han medveten om finska namn i sin egen familj. Och runt 2000 var han huvudhållad till Solöre Värmland Finsk Kultur Förening. På grunden där. Och hans intresse ökade på grund av det. Och han ville jobba mer med kulturen, historien och sånt. Och runt 2008-2009 blev han ledare av Solöre Värmland Finsk Kultur Förening. Han är också en medlem av Finsam. Och Miriam frågade honom vad det betyder för honom att bli en fin. Han är stolt över det, och hans arbete hjälper till att göra oss mer kända. Efter några år får han en annan titt på det här med identitet. Och han tycker det är svårt, för det är en mix av flera människor. Som norrmän, svenskar, finskar. Och även forskar-finskar. Så han säger att det är upp till dig att välja vilken identitet du vill ämna först. Det betyder att det är samma för dig amerikaner. Och han sa också att runt 2005-2006 började han tänka på att vi behövde vår egen flagg. Och som jag sa så hittar han det svårt med identiteten, och hur han kan jämföra sig med andra i detta. För som jag nämnde så är det så många identiteter man kan välja från. Det är samma för mig. Jag är en norrmän. Men jag har upplevt, som jag har sagt flera gånger nu, min egen väg och min koppling till KVN-klanen. Och det har verkligen förändrat mig. Jag tror att jag är lite mer förvånad än Jan. Men skillnaden mellan mig och honom är att han har gått djupare i materialet av det som redan har undersökt. Och han söker fortfarande namn och familjenamn i Finland. Inte bara för sig själv, utan för alla som vill kontakta Forest Finns DNA-projekt. Och det är viktigt att man har en mail-linje tillbaka till Forest Finns, för det är det enklaste sättet att undersöka. Han har också berättat lite om det här DNA-projektet och historien bakom det. Att en kvinna som heter Berit Gullbäck, som tydligen har dött, har påverkat honom med att undersöka denna värld av DNA och så vidare. Det här DNA-projektet går parallellt med namn-traditionen i sydländska Finland. Många av klanernas namn är från före år 1000. Det visar att denna tradition är värd att hålla. Jag måste komma in i min egen krig i detta. Att jag kämpar mot regeringen för att ta tillbaka min familjenamn. Detta är ett identitetsverk, och det är en av få månader att visa vem man är. En annan månad är den som Jan nämnde i intervjun, att Solia Värmeland Finkulturföreningar gör t-shirts med klanernas namn. Han nämnde också att han var lite osäker på att använda den. Niklas Stenemin från Sverige, som Miriam nog ska göra en intervju med senare, förvånade honom att det var en bra sätt att visa sin identitet. Han har blivit allt mer förvånad och har nu fler än 15 t-shirts med Pentagon, som är hans närmaste Forest Finns namn. En av skälen till det här DNA-projektet är att konnektera Forest Finns i Norge med sina gränser i Finland. Så länge har 100 personer testat att de har samma Y-kromosom som finnar i östra Finland. Det har funnits möjlighet att hitta ut till mikro-nivå, till en ensam by, där många av dessa personer kommer från. Det finns en gräns i mitten av Finland, på östra sidan. Det är mer vanligt med män-namn, som Kemal Keverén och så vidare. Det finns en gräns i södra Finland, som har mer att göra med skandinaviska namn-traditioner. Det var mer beroende av till exempel en skogsnamn, som också är ett exempel från min familj. Min äldsta namn är Nerby, som kommer från en skogsbygd i Älverum i Norge. Han önskar också att folk testar sig med DNA för att hitta ut mer om sina gränser, konnektion och identitet. Om man har en mail-linje till Finnskogen, så är det intressant för denna projekt att försöka hitta konnektion mellan Finland och Finnskogen, och till USA i ditt fall. Som jag nog nämnde, ett av sin mest viktiga mål är att göra skogs-Finland-kulturen och platserna visbara för folk. Solövermland, Finnskogs-kulturen, började med bussträckor under Finnskogsdagen. För Finnskogsdagen har de i juli varje år en bussträcka. Förra året tjänade de inget på det, men nu har det blivit två bussträckor. Jag kan säga personligen att jag har varit på alla dessa resor sedan jag gick för första gången till Finnskogsdagen. Även om mycket är samma, de försöker göra en annan resa varje år. Jag har varit på många av dem, och jag tycker alltid att det är intressant. Inte bara för att visa platserna och höra om folk och kulturen, utan också för att jag har möjligheten att vara tillsammans med mina vänner som jag älskar. Jag vill vara en del av det, så jag kommer troligen att komma tillbaka nästa eller denna sommar också. Jag har fått en fråga att vara i Solövermlands kulturförenings tent som jag har på Finnskogsdagen, och hjälpa att sälja böcker och t-skor. Kanske informera lite om det jag vet. Jag känner mig som en barn inför dessa människor som Jan Myrvåld. Jag kan också nämna att Jan Myrvåld är nära Pentecane, och det är hans första klannamn som han använder på t-skorna. Som jag sa tidigare, det här är en personlig beslut. Vem du identifierar dig med i din familjetri, eller den etniskheten av dessa människor i din familjetri. Jag vet inte, kanske en kul fakta, men han sa också att människor som är intresserade av att komma till Forest Finn-lektorer är inte människor som bor på Finnskogen eller Solövermlands kulturförenings centrum. Det är mer människor från utanför som kommer till dessa lektorer. Och skälet till detta är att, som de trodde, både Miriam och Jan, att de som bor där, i Solövermlands kulturförenings centrum, har den impression att de vet allt om detta. Så de behöver inga lektorer, men det är på en mångfald fel. Under de senaste 20 åren har det blivit bevisat att mycket av dessa legendar och berättelser är inte verkliga. Han tog som exempel en människa som heter Ola Wallintorp. Böckerna hans var baserade på kunskapen som han har fått av berättelser, inte verkliga. Detta är, som han sa, myter och inte verkliga forskning. Men detta har förändrats under de senaste 20 åren och nu, tack vare folk som Jan, Birgir, Nesolen och så vidare, vet vi mer om denna historia än det var möjligt att hitta. För en person som jag, som är långt från en forskare, kan jag bara basera mitt kunskap på folk som Jan, som vi pratade om här, och skogsfinska intressen i Norge, och så vidare. Jag pratar om kul fakta. Detta är troligen inte så kul i engelska, men jag kan förklara. Det är sagt att den nationella dagen i Östmarkfinskogen är Kärtårsdag, den tredje dagen innan kväll, som vi kallar Kärtårsdag här. Och skära betyder också att skära. Detta är baserat på myter om att skogsfinskar var violenta och använde knivar och drabbade djur och var galna och farliga. Det är myter och berättelser som har varit berättade, och det hittar mig i huvudet just nu att berättelserna, eller historien, är berättade av de som regnade, att säga så, eller de som vann krig och sånt, de är de som skriver historien. Men den verkliga historien handlar om vanliga människor, jag skulle säga, som småfarmarna eller skogsfinskarna och deras berättelser. De är mer verkliga och mer om skogsfinskarna än, till exempel, den offentliga historien berättar oss. En av de största fel som Jan är irriterad om är när skogsfinskarna kom till Norge. Det är sagt att det var ungefär 30 år tidigare än det som ny forskning har bestämt. Jag vet inte om jag kommer att blanka på åren, men jag tror att det var sagt förut att det var runt 1620, men det är närmare till 1650 som Jan bestämmer och har forskat och hittat ut. Och bevisen att skogsfinskarna inte var våldiga och kämpade och använde knivar mer än andra norska är inte möjligt att hitta något om det, för i gamla böcker har det bara skrivit om konflikter om pengar och sådana saker, inte mörder eller knivsläggning och sådana saker, det är bara myt. Och som jag har sagt tidigare, jag som barn hörde om skogsfinskar från Gravberget, det är en kommun i Våler, att de här människorna var farliga, bara vanliga skogsfinskar och knivfighter, stanna bort från dem, de är farliga, hörde jag som barn. Så det här med assimilation, människor som talar dåligt om oss, det är en myt, vi är en tydlig, fri och vänlig folk, beroende på min egen erfarenhet, med människor som jag träffade på Finskogen och också med människor i organisationerna jag är en del av, bara fina människor. De pratade också om språket, att revitalisera språket, och Jan är under den här meningen att det inte är möjligt, och att det inte är rätt att skapa en ny språk. Jag kan tillägga för min del att jag förstod att det var många dialekter också i Finskogen, i Sverige och Norge, men alla är baserade på gamla farliga dialekter från norra Finland, som ingen talar om längre, men det är viktigare att ta hand om, eller preservera det som finns, och göra ljudavsnitt av människor som talar på en finländsk språk, och kanske göra en diktionär med fraser och ord som finns och som vi fortfarande vet. Det är viktigt att göra allt detta tillgängligt för människor. Den sista som talade på en finländsk språk döddes i 70-talet, och han var den sista som kunde ha en konversation i Skogsfinsk, och tyvärr döddes, och inget var... Jag skulle säga att det skulle ha varit ett område mycket tidigare, men de senaste 20 åren har det varit en explosion av intresse, och människor som vill veta. Tyvärr är det för tidigt att lära sig en finländsk språk. Det är konklusionen. Och en intressant faktum. Han säger att Skogsfinsk språk flyttar sig från den moderna finländska, och många, eller några finländar som hör Skogsfinsk från avsnittet som finns, de säger nej, det här är inte finländska. Men andra finländar säger att det här är vackert. Åh, vilken skäm att det här är förlust. Han säger att det kan jämföras med till exempel norrländska amerikaner, till exempel de som, jag tror att det finns några som fortfarande pratar norrländska, från de här människorna också, och det kan jämföras med finländska, och vägarna i Finland, att norrländska amerikaner pratar de gamla dialekterna som sina författare tog med sig, och det är mer eller mindre samma med tanke på en finländsk språk som var en finländsk dialekt från Finland, från Savolax och Karelin och så vidare, som de tog med sig, och på något sätt blev det konserverat här som det var, och samtidigt utvecklades det finländska i Finland, och till det de pratar, det moderna finländska idag. Miriam frågade honom också om han kunde säga några finländska ord, men han sa nej, men tog ett exempel, och det här är namnet av en liten ö på en sjö, här kallar vi den Tolme, det är en liten ö, och på finländska heter den Tsari, och på skogsfinnska heter den Soar, så det är lite annorlunda. Sen pratade han lite om FinSAM, som är ett nätverk för alla som är intresserade av forskning på skogsfinns. Han började delta i detta runt 2000, och han som är ansvarig där är Fin Forest South, Fin Skogen Sör, och en annan sak han pratade om var den här kolonisationen av, eller inte kolonisationen, utan migrationen av skogsfinns. Det är fel, de sa att det var först runt sjön Ögden, nära Svulrjö i Fin Skogen, men det är inte sant, för de första kom till vad jag kallar Fin Skogen Väst, de västra delarna av Fin Skogen, och tyvärr är det där inga namn, eller väldigt få konserverade, men faktum är att de första skogsfinnsen satt där på västra sidan av sjön Mjösa, som är den största sjön i Norge, och från den områdena, och ner genom Oslo, och ner till södra öst av norra Norge. Han pratade också om hans sauna, som han byggde efter en modell av skogsfinnsaunor, och det började runt 2005, och hans pappa bodde på gränsen till Sverige, på Fin Skogen, och efter en stor jobb på svenska sidan, så är det så här, när man tjockar älg, så måste man lämna några träd kvar, för att sprida gränser, och göra nya träd. Ursäkta för min barndoms engelska, men jag hoppas att ni förstår. Efter en storm, var alla träd som var kvar faller till gränsen, och Jan och hans pappa fick ta dem och släppa ner dem, eller använda dem som träd, för hans sauna, som han har släppt i år, och han kommer att ha, jag nästan sa party, men invigda, de som har hjälpt honom att bygga, och ha en sauna-kväll med dem. Jag har också blivit förlåten att använda hans sauna ibland, och vi planerar också att göra en rapport från det. Åtminstone på min sida. Miriam kommer nog också använda lite av det i hennes podcast. Vi har inte helt bestämt hur det kommer att bli än, men jag ser fram emot det. Och det sista han talade om, och frågan han fick var om framtiden, och var vi går, och han säger att vi är väldigt tidigt i processen. Något som har hjälpt oss mycket är att vi har fått ett flagg, och snart för sin dag, nationaldagen, kommer det att bli anmält, och det är fortfarande mycket att göra. Till exempel i Sverige, vi är inte kända som en egen minoritet, de satsar på något som de kallar Sverigefinner, Sverigefinner, och de arbetar för att bli en egen minoritet, och jag stödjer dem i det, och som Jan också sa, han ville inte interferera för mycket i det, och det går också för mig, men jag stödjer dem. Och Jan, han tackade för invetandet till podcasten, och sa att podcasten är också viktig i identitetsbyggande arbete, och också för att göra oss kända, när folk kommer och lyssnar på experter som Jan, vanliga människor som Sol och jag, som har lite erfarenhet av det här, och jag ser bra fram emot framtiden, på min sida. Ja, det är det som är på min minde idag. Jag hoppas att allt det här kommer att göra sens, och jag säger igen, jag gör mitt bästa, och jag hoppas att jag förbättrar senare, men tack för att du lyssnade, och ha en fin kväll.