black friday sale

Big christmas sale

Premium Access 35% OFF

Home Page
cover of Elin Lindsäter v1
Elin Lindsäter v1

Elin Lindsäter v1

Totte Torstensson

0 followers

00:00-01:14:00

Nothing to say, yet

Audio hosting, extended storage and much more

AI Mastering

Transcription

In this podcast, Elin, a psychologist with experience in treating stress-related disorders, discusses the topic of exhaustion syndrome. She explains that exhaustion syndrome, also known as burnout, is a condition characterized by extreme tiredness and is often seen in individuals with high workloads and low levels of control. Elin also mentions that there is an overlap between exhaustion syndrome and depression, with many patients meeting criteria for both conditions. However, exhaustion syndrome is not recognized as a separate diagnosis in many countries outside of Sweden. Elin discusses the lack of consensus and clear biological explanations for exhaustion syndrome, debunking some common myths surrounding the condition. She emphasizes the importance of individualized treatment and the role of physical activity in recovery, although cautioning against excessive or intense exercise in the early stages. Elin concludes by highlighting the complexity of exhaustion syndrome and the need fo –Hej och välkommen till podden, Elin. –Tack. I dag kommer vi att röra oss i ett ämne som kallas för utmattningssyndrom. Men först och främst vill jag att du berättar om dig själv i den här kontexten– –och vem är du och din bakgrund? Ja, jag är legitimerad psykolog– –och jag har jobbat i snart 15 år i primärvården. Och det kommer väldigt många som söker för stressrelaterade besvär. Många är väldigt trötta och får diagnosen utmattningssyndrom– –eller depressioner eller olika ångestsyndrom. Så det har jag stor klinisk erfarenhet av. Sen har jag under nästan tio år bedrivit forskning på olika behandlingsmodeller– –som vi har utvärderat, framför allt i primärvården via internet– –som face-to-face-behandling och så vidare, gruppbehandling. Men jag har också på senare år kommit att intressera mig extra mycket i utmattningssyndrom– –och hur vi ska förstå den problematiken och den diagnosen. Så det forskar jag också på. Hur skulle du kunna definiera utmattningssyndrom i dag? Jag tänkte föra det här lite grann. Det finns lite historik och lite begreppsförklaringar. Det kallades väl utbrändhet här först, och sen blev det utmattningsdepression– –om jag kommer ihåg rätt. Och sen i dag är det utmattningssyndrom. Sen fanns det burn-out. Det kommer väl ifrån engelskan där. Du kan väl reda ut de här olika förklaringarna, eller orden och begreppen? Ja, jag ska försöka. Utbrändhet är nog en direktöversättning från engelskans burn-out– –som blev ett väldigt snabbt populärt begrepp– –som är kopplat tydligt till arbetsrelaterad stress. Det är ett socialpsykologiskt begrepp. Man såg att människor jobbade för mycket, hade för hög arbetsbelastning– –för låg grad av kontroll och mådde dåligt av det. Det finns fortfarande kvar och forskas mycket på det runt om i världen. Men i Sverige upptäckte man i slutet av 90-talet– –när vi hade en ekonomisk kris, att sjukställningstalen ökade. Det var mycket i den här problematiken– –när man intervjuade personer som var sjukskrivna för depression. Man såg att det var mycket av arbetsrelaterade besvär och stress– –som de gav uttryck för. Just den här burn-out-bilden, när man är väldigt trött– –och inte kan frambringa engagemang. Då började man diskutera hur de skulle kunna bli sjukskrivna– –för burn-out är ingen diagnos som man kan få sjukpenning för. Då tog man fram kriterier för att skapa en ny diagnos– –som kom att heta utmattningssyndrom. Det här med utmattningsdepression var nog ganska tidigt– –när det fanns en oklarhet om hur depression– –och den här symptombilden med utmattning hängde samman. I dag är det ett stort överlapp mellan kriterierna för depression och utmattningssyndrom. Ofta uppfyller patienter diagnoskriterier för båda tillstånden. Då har man fortfarande använt det begreppet– –men det är ingen egen diagnos. Utmattningsdepression har aldrig varit. Det var nog mer ett begrepp som kom att användas– –för att man såg att det här är en person med depression– –men symptombilden präglas framför allt av utmattning– –och det verkar vara kopplat till stressande situationer– –kanske på arbetsplatsen eller privat. Men alltså ingen diagnos. Utmattningssyndrom har blivit den diagnosen– –som vi har kommit att använda väldigt mycket i Sverige i dag. Kanske både när personer uppfyller kriterier för depression och när de inte gör det. Det var det som var det med utmattningssyndrom. Depression är ju en diagnos för sig. Man behövde inte ha utmattningssyndromet för att vara reprimerad. Då skilde man ut de här två. Det är så jag uppfattar det. Det där är fortfarande ett av de största problemen– –som vi håller på att försöka leda i. Hur kan man skilja på utmattningssyndrom och depression rent kliniskt? Om man tittar internationellt så är det erkänt– –att många personer som får en depressionsdiagnos– –ett av de vanligaste symptomen är utmattning. Och vi vet också att många som blir deprimerade– –blir det att det har hänt nånting i livet. En depression kan triggas av yttre händelser och lite omständigheter. Då är det ganska svårt många gånger att särskilja de här två tillstånden. De överlappar väldigt mycket. Det finns ju en diagnos, och den heter utmattningssyndrom. Jag förstår att den är unik för Sverige. Det gör det hela lite mer komplicerat. Vi tog fram den här diagnosen i Sverige 2003– –och det blev en formell diagnos 2005 som man då kunde bli sjukskriven för. Men internationellt har man inte accepterat den här diagnosen– –i sina diagnossystem i olika länder. Så när vi forskar på utmattningssyndrom– –så är det bara en liten skala forskare som kämpar på för att bygga kunskap. Det är ganska svårt att jämföra det rakt av med internationella studier– –där man kanske mer forskar på burnout och depression. Så kunskapstillväxten blir ganska långsam kring utmattningssyndrom. Just det. Det florerar ju en hel del myter runt det här också. Kan du nämna några av dem? Ja, med tanke på den ganska begränsade forskningen– –som har bedrivits kring utmattningssyndrom– –så talar det sig väldigt mycket om saker som är fakta som vi inte vet. Delvis i media är det ganska vanligt att man pratar om hjärnskador till exempel. Man kan likna utmattningssyndrom vid att det händer nånting i hjärnan– –som påminner om skador vid stroke. Man kan läsa att hjärnan kollapsar. En annan myt kan vara att det är väldigt farligt med fysisk aktivitet– –och att man ska vara väldigt försiktig med vad man gör. Det finns inte heller ett underlag i forskningen kring det. Andra myter, sånt som vi inte riktigt vet... Man kan kalla det för myt eller inte, men det är en okunskap– –om hur symptomen utvecklas över tid– –och hur länge man generellt sett kan räkna med att vara utmattad– –där vi kan höra att det tar väldigt lång tid innan man blir återställd. Det har vi inte riktigt studerat. Vi vet inte heller om den här symptombilden med utmattning– –som huvudsakligt symptom och kognitiva besvär– –om det alltid beror på stressorer i våra liv under senaste halvåret– –så som diagnoskriterierna säger. Det kan nog vara andra faktorer som spelar in, och det vet vi inte tillräckligt om. Intressant. Det finns liksom ingen evidens för det. Det jag hör ofta, och tänker många hör ofta– –är att det tar ett år eller två innan man kan komma tillbaka. Det är väl en ganska vanlig föreställning. –Och hur långt? –Det är en klinisk observation. Många som utvecklar de här besvären– –att det tar ganska lång tid för många att känna att de är återställda– –och att de för av saker på en nivå som de för av de förut. Det är klart att det ligger nånting bakom det. Det är så det brukar kunna se ut på patienter. Men när vi pratar om det på det viset kan det också färga våra förväntningar– –när vi mår dåligt. Förväntningar har en ganska kraftfull effekt på hur vi också beter oss– –och tänker kring hur vi ska komma vidare. Det blir nån slags Noccibo-effekt. Om man förväntar sig att man ska må dåligt ett år, så gör man det. Det kan vara en slutsats man kan dra till Noccibori-motsatsen. Vi kan i alla fall inte utesluta att all information vi får om hur lång tid det tar– –och om hur skadade våra hjärnor är och hur vi ska bete oss– –också till viss del kan färga våra förväntningar och våra rädslor och farhågor– –som gör att problemen kvarstår. Jag har hört att det finns lite fysiologiska förklaringar som en del gärna kommer med– –när man möter på på nätet. Bindjureutmattning är väl ett sånt ord? Det är bindjurarna och att det är kortisol och serotoninnivåer– –och så slutar bindjurarna funka och så vidare. Vad vet man om detta i dag och vad säger du om själva begreppet? –Om begreppet bindjureutmattning? –Ja. Det är ju en hypotes som forskare jobbar med. Det kom ut en litteratursammanställning om det begreppet för några år sen. Då kunde man se att det inte fanns en tydlig koppling– –mellan de dysfunktioner i bindjurarna och symptomutvecklingen. Generellt, när man har studerat olika fysiologiska mekanismer– –och letat efter olika biomarkörer som förklarar symptombilden– –har man inte kunnat... Man kanske har hittat nånting i en studie– –men om man har gjort en ny studie och undersökt samma frågeställning– –så har man kanske sett rakt motsatta effekter. Eller så har det varit väldigt små grupper som man har tittat på. Men det viktiga att höra fram är att man inte har systematiskt kunnat hitta– –något fysiologiskt eller biokemiskt mått– –som systematiskt, över flera olika studier, kan förklara– –varför vissa personer blir så här trötta och utmattade. Det gäller även när man har tittat på trötthet i andra patientgrupper. Nu pratar vi om lång covid, till exempel. Där är det också svårt att identifiera de biologiska mekanismerna– –som gör att vissa är trötta under så lång tid. Man kan inte riktigt hitta några tydliga förklaringsmodeller. Då börjar det ploppa upp alla möjliga tvärsäkra experter på sociala medier– –som åstår det ena och det andra. Nu går jag bara till vad man har sett i forskning. Det här är ett jättestort besvär. Vid kronisk trötthet söker man också med ljus och lykta– –efter den biomarkören som ska förklara varför människor mår som de gör. Men det börjar bildas, i alla fall i delar av forskningssamhället– –någon sorts konsensus kring att det förmodligen är så komplext. Det påverkar både av sociala faktorer, kulturella faktorer– –psykologiska, beteendemässiga och biologiska faktorer. De interagerar med varandra. Det blir ganska svårt att hitta en biologisk förklaring– –som kan förklara varför alla människor inom en viss patientgrupp– –reagerar som de gör. Vad har du för tankar kring varför de här förklaringsmodellerna uppstår? Vad tänker du att det beror på? Du är ju psykolog. Jag kan förstå den starka önskan om att hitta– –en tydlig förklaring. Människor mår så dåligt. Det är många som mår så dåligt. Det är komplext och man söker ett svar. Kanske ett svar som gör att man kan utveckla nån typ av medicinering– –eller en snabbare lösning på de här jobbiga symptomen som är så hindrande. Den önskan att hitta den sortens förklaringsmodeller är väldigt stark. Skulle vi göra det så skulle det vara fantastiskt. –Hitta den heliga gralen. –Ja. Än så länge har vi inte lyckats inom utmattnings- inomhållsfältet över huvud taget. Men breddar man perspektivet och tittar internationellt så har man liknande besvär– –även om det bedrivs så otroligt mycket forskning kring symptombilden internationellt– –så har man inte hittat systematiskt några biologiska förklaringar. Det var intressant att du sa att man inte har nån konsensus– –att olika länder har olika uppfattningar och modeller av förklaringar. Det tyder på att det här är väldigt komplext. Annars hade man varit ganska överens, men det är man inte riktigt. Det gäller också definitionerna som vi har för symptombilden. I vissa länder pratar man mycket om burn-out– –men i andra länder ser man samma typ av problematik– –och pratar väldigt mycket om kroniskt trötthetssyndrom. I andra länder definieras det på andra sätt. Man kanske framför allt studerar depression och tittar på trötthet vid depression. I olika diagnoser finns ingen konsensus om vilka kriterier som ska gälla– –eller hur vi ska definiera den här utmattningen– –som vi ser över olika patientgrupper. Jag tyckte att det där med träning var nån föreställning som fanns. Det ska man inte göra, för den har du nog inte hört innan. Det var nytt för mig. Hur tänker man då när man säger att träning kan orsaka utmattningssyndrom? Nej, jag tror inte att det orsakar utmattningssyndrom. Däremot har vi fått flera frågor, både från patienter– –men också från journalister som vill skriva om– –hur man ska tänka om hur man får lov att träna om man har utmattningssyndrom. Det kommer sig av att... Som patient kan man få information från olika vårdgivare– –eller kanske från grannar och samhället i stort. Du får absolut inte engagera dig i intensiv fysisk aktivitet– –när du har utmattningssyndrom. Det är en sorts information som man kan få. Eller du måste vara väldigt försiktig och träna på det här och det här sättet. Det har blivit en samling, kan jag uppleva. Man hör väldigt vanligt uttryck. Nej, absolut ingen sändning nu när jag har det här. Det börjar väldigt långsamt. Det kan ligga mycket i sanning i vissa delar av talet– –men det blir väldigt ensidigt och lite tunnelsynläggande, kan jag säga. Ja, och framför allt eftersom vi inte riktigt vet hur vi ska definiera utmattning– –så kan det bli problematiskt om man gör generaliseringar om– –att vid utmattningssyndrom bör man träna fler eller så. För det är en heterogen grupp. Jag tror att fysisk aktivitet är oerhört viktigt för att man ska börja må bättre igen– –men självklart anpassad till den enskilda individen. Men får man då information från vården, till exempel, att det här kan vara skadligt– –eller att man ska undvika det här och det här, då kan det skapa mer rädsla– –och symptomfokusering än att man faktiskt vågar prova olika beteenden och aktiviteter– –som kanske är sådant som man har mått väldigt bra av tidigare. Anders Hansen har ju talat en hel del om träning i kombination med depression. Det är så viktigt att vi har marknadsföring. Det är ju den här tanken att om du tränar cirka tre gånger i veckan, 45 minuter löpning– –så kan det i princip slänga dina medicin. Det är väl i alla fall det han har varit ute med. Det ligger mycket i det han har poängterat, men det kan ju inte nån som är inne i den första fasen göra. Man kanske har siktat däråt, men att man börjar i lugn är väl ganska uppenbart. Man kan inte gå ut och springa tre mil. Nej, ofta kan man ju inte det om man har svårt att ens orka hålla ögonen öppna. Man ligger i sängen och orkar knappt ta sig till toaletten och så ska man ut och springa. Jag är inte säker på att det hade varit direkt skadligt– –och att informationen man får är att det är farligt. Ja, precis. Det blir ju det att man ryggar för träningen. Det här kan ju motverka hela min rehabilitering bara i rörelse. Då kanske den här rehabiliteringen, gissar jag, kan bli ännu längre– –tack vare att man alldeles rör sig för lite. Ja, man får ju en dålig kondition. Man får sämre förutsättningar för att ha... Man behöver en god kondition för att kunna återhämta sig och öka sin aktivitetsnivå generellt. Och är man väldigt illa liggande och passiv så försämras det mesta fysiologiskt. Jag hade faktiskt en bekant som fick det här utmattningssyndrom. Men den personen fick rekommendationerna av Företagslöshetsvården att gå ut och röra sig. Det slutade med att den här personen köpte gymkort och började vara på gymmet. –Så det finns ju positiva fördelar också. –Ja, och det säger nånting– –om hur osäker vården är för mindentgruppen. Lite beroende på vem man träffar inom vården och kanske var man bor i landet– –så kan man få helt motsatta rekommendationer kring hur man ska hjälpa sig själv. Du nämnde det där med kroniskt trötthet som symptom. Vad kan du mer säga finns för symptom över utmattningssyndrom? Om man bara tittar på kriterierna– –så bygger det väldigt mycket på att symptombilden ska ha utvecklats– –som en konsekvens av identifierbara yttre händelser– –som har pågått under minst sex månader. Det centrala i symptombilden är bristande energi– –och fysisk och psykisk utmattning som ska ha hållit i sig i minst två veckor. Det är en ganska kort duration. Om man tänker att man har sovit dåligt och haft det tufft på jobbet– –så kan man känna sig ganska trött och låg och energilös under två veckor. Det är i alla fall det centrala. Man orkar inte göra saker som man tidigare har orkat. Det kräver mycket mer av en. Man kanske har svårare att hantera dräft. Man är mer lättirriterad. Man sover ofta sämre. Man upplever ofta att man har svårare att fokusera eller koncentrera sig på saker– –och att komma ihåg sånt som vanligtvis... Man kommer ihåg helt automatiskt. Sen är det vanligt att man har olika typer av fysiska exempel. Man kanske är spändig i axlarna, man har problem med magen– –eller man upplever att man är känsligare för ljud och ljusintryck. Det obligatoriska kriteriet är att man inte orkar som man har orkat förut. Det påverkar en funktion. Sen finns det en massa valbara kriterier– –som är stresskänslighet, fysiska besvär, problem med sömnen, irritabilitet... Det finns nog nåt mer där som jag missar nu. Det är väl som det är vanligt med en diagnos. Ett visst antal kriterier ska uppfyllas för att du ska kunna få diagnosen. Diagnosen i sig leder till att man kan få hjälp och bli sjukskriven– –och på den med att man behöver det. Det är anledningen till varför vi har diagnoser. Men just här finns det inte den tydliga kopplingen– –att om du uppfyller de här kriterierna så vet vi hur vi ska hjälpa dig. Vi har en diagnos där det inte är jättesvårt att uppfylla kriterier– –och vi har inte tydliga effektiva behandlingsmodeller för patientgruppen. Eftersom forskningen är lite oklar är det svårt att veta vilka behandlingsinsatser du bjuder. –Det följer lite med varandra här. –Exakt. En sak jag har fungerat på som jag har hört är det här med positiv stress. Som jag har förstått det kan man definiera det på lite olika sätt. Men det är ingen fara för mig. Det är bara positivt, den här stressen. Så det är lugnt. Vad tänker du kring det? Det beror på hur man definierar stress. Men jag skulle säga att stress nästan alltid är positiv, faktiskt. Då får man skilja på stress som en dynamisk fysiologisk aktivitet– –och stressorer som finns utanför oss som triggar igång den här aktiviteten. Men stress i sig... Det handlar om att vi är anpassningsbara. Vårt biologiska system, vårt autonoma nervsystem– –reagerar när det händer saker och förbereder oss– –för att kunna hantera situationen på bästa sätt. Och den responsen kan väckas av stort och smått. Den håller oss vitala– –och hjälper oss att anpassa oss till det som krävs genom livet. Det är generellt alltid positivt, och det måste vi komma ihåg. När jag har behandling i KPT brukar vi prata om olika grundkänslor. De har en funktion, alltid. Att ilska har en bra funktion, men den kan också vända oss till andra hållet. Det är negativt för individerna. Jag jobbar med kriminella och mycket våld. Man brukar ta det med ilska. Det är jättebra om man markerar. Adrenalinet hjälper oss och har hjälpt oss evolutionärt. Det är väl samma sak som du är inne på. Stress är en evolutionär egenskap. Vi har för att hoppa av vissa situationer och lära oss. –Kortisolet är ju nånting bra. –Ja, absolut. Jag tror att de symptomen som man kan få vid stresspåslag– –är generellt också positiva, för de hjälper oss att kunna agera– –och verkligen fokusera på uppgiften som vi har framför oss. Men det finns en risk att man upplever dem som negativa, besvärande eller obehagliga. Men generellt är det positivt. Men det förutsätter att vi också kan komma ner i varv. –Återhämtningen. –Ja. Att vårt fysiologiska system stabiliseras igen– –och att vi får vila, känns trygga och kan pusta ut. Det kan vara utmanande om man upplever att det händer saker runt omkring oss– –och att vi ska vara alerta och har en hög arousal under väldigt lång tid. Då blir vi trötta. Kan vi då sova ordentligt på natten, så har vi ett ganska bra skydd. Eller om vi till exempel får fysisk aktivitet eller kan skifta fokus– –så att vi lämnar stressande tankar bakom oss– –och umgås med vänner där vi känner oss bekväma och trygga. Ja, då vi hittar öar till återhämtningen. Då är stressen ostig. Man kan kalla det kortvarigt, för den är inte ständigt närvarande. Om man upplever stress på jobbet och även hemma, nästan under hyndet runt– –så är det väl en stor riskfaktor att utveckla nåt utmattningssyndrom. –Vad säger du om det? –Vi blir väldigt slitna. Då känner vi också ofta av att vi blir slitna, att vi blir tröttare. Ofta påverkas sömnen av det, om vi har den höga aktivitetsnivån under hela dagen. Det kan vara svårt att komma ner i varv, eller så sitter vi inne i det sista innan vi lägger oss. Då snurrar det på. Kanske vi behöver gå upp tidigt för att hinna komma i ordningen för nästa dag. Det i sig gör att vi inte får den bild som vi behöver. Vi får inte chans att med alla de positiva sakerna som händer under sömnen– –att vi befäster minnen på fysiologisk återhämtning. Vi är med Christian Benedikt, sömnforskaren, här. Vi pratade en hel del om sömnens betydelse för de kognitiva förmågorna– –och hur man återhämtar sig med sömnen och att den är så essentiell. Det har varit en fråga som man har fått upp de senaste åren– –att folk har förstått hur viktig sömnen är. Vi har sett i några av våra studier– –att sömnen är det som driver förändring i våra behandlingar. De som lyckas förbättra sin sömn under loppet av en behandling– –är de som svarar bäst på behandlingen– –och de som får störst minskning av symtom för utmattning och stress. Det är en viktig sak att fokusera på för människor som har dåligt– –att försöka få sömnen att fungera lite bättre. Det är lite slarvande. Vi pratade med alla appar och sömnappar. Det kan ju stressa på en också, att man har sovit för lite. Sen hade han väl att det i överlag var ganska positivt. Om man tror att man sov råd, så märker man att man inte sov så lite. Det finns ju båda sidorna av det. Verkligen. Generellt tar kroppen igen på egen hand– –genom mer djup sömn om man får lite för lite sömn under en period. Vi skapar det för att kunna hantera otroligt svåra utmaningar. Men det är en viktig del och det är nånting som man gärna kan börja titta på– –om man märker att man håller på att bli väldigt trött och sliten. Vilken medicinering finns det i dag? Hur fungerar den mot utmattningssyndrom? Det har bedrivits ett väldigt litet antal studier– –där man har tittat på medicinering specifikt för utmattningssyndromsproblematiken. Det är väl framför allt att man har tittat lite på SSRI, som vid depression. Men då verkar det inte ha någon större effekt just på utmattningen– –även om det kan minska graden av nedständighet. Men generellt brukar man säga att det inte finns nån medicin för långvarig trötthet. Det är också baserat på internationella studier där man har försökt ta fram olika läkemedel. Det är inte utmattningssyndrom, men liknande kliniska bilder– –så har man inte hittat någon medicin som är verksam. Det är intressant, för då tänker jag på det du sa innan. Man är inte riktigt överens om att allt det här beror på om man hittar ingen medicinering– –utifrån att man inte kan hitta nån specifik orsak. Medicinerna hjälper inte mot själva utmattningsdelen. Det är fortfarande att hitta. Då tänker jag att forskningen är oerhört viktig i det här avseendet. Du var inne på det med utmattningsdepression. Vi pratar om överlapp mellan depression och utmattningssyndrom. Jag vet kliniskt att jag har haft flera patienter som har fått SSRI– –och upplevt att de har mått betydligt bättre av det. Men sen har de ändå behövt jobba på med tröttheten efter det– –för den har inte riktigt blivit hjälpt. Men det finns också personer som kan bli hjälpt av läkemedel för sömn under en begränsad period. I enskilda fall kan man se att en del patienter mår bättre av SSRI– –i kombination med sömnpreparat. Men det är inte så beforskat. Vi kan säga att det ska ge till alla patienter med utmattningssyndrom. Man provar sig fram med olika klienter, förutsättningar och individen. Man utvärderar helt enkelt om det fungerar. Det är inget farligt i sig, men fungerar det så märker patienterna. Men det finns inga tydliga riktlinjer kring det. Hur man ska jobba psykologiskt– –och vad som är de mest centrala delarna för att en patient ska må bättre. Vi pratade med Joakim Guterstam, som är beroendeforskare. Vi släppte precis ett avsnitt i podden. Han pratade om stigmatisering som finns kring alkoholberoende. Sen pratade vi med Ingrid Larsson, fetmanforskare och näringsfysiolog– –om stigmatisering kring överväxt och fetman. Förr i tiden var det mycket prat om att man var väldigt... Man ville inte tala om att man var deprimerad eller utmattningsdepressionerat. Hur upplever du att det är kring den biten i dag? Jag själv tycker att man alltid känner till nån som har haft ett öppet klimat– –jämfört med förr, enligt min anekdotiska erfarenhet. Jag skulle nog hålla med dig. Min upplevelse är att det är mycket lättare för människor att prata om utmattningssyndrom. En beroendeproblematik är ganska stigmatiserad betydligt mer än utmattningssyndrom. Men det är också lättare att prata om utmattningssyndrom– –jämfört med andra ångestsyndrom eller depression. Det är nånting som är ständigt närvarande i vårt samhälle och på arbetsplatser. Och för att inte tala om stress i sig, det är nånting som... Jag tror att det finns noll stigma kring att prata om. Det är nånting där vi känner igen oss hos varandra. Det är ett vanligt samtalsämne. Hur stressar jag? Hur mycket har jag att göra? Hur ska jag få ihop det livspusslet? Sen kanske det är lite svårare att prata om om man faktiskt har blivit sjukskriven. Jag skickade en signal om att jag var väldigt stressad, men jag mäktade inte med. Där tror jag att en del personer tycker att det känns jobbigt. Det kan väl kännas som ett misslyckande. Man klarar inte av sitt jobb. Om man misslyckas kan man känna att man är misslyckad och att det är den känslan– –som många kan gå omkring med. Verkligen. Så det är ju inte... Men det avhjälps av att om man pratar om det, så är det alltid nån som känner igen sig– –eller känner nån, som du säger, Tocke. Så det är ändå ganska normaliserat. Jag tänker på alkoholberoende. Jag pratar med nån på jobbet– –och känner alla nån som har ett alkoholberoende i princip eller har problem med alkohol. Där finns det stigman på kontrollförlusten, att man inte klarar av att hantera sitt liv. Det gör ju att andra klarar av att dricka. Lite grann kan det vara depression, kanske mer än utmattningsdepression– –att jag inte klarar av mitt liv. På nåt sätt blir det lite skandelakt, det avseendet. Men öppenheten som finns i dag har ju gjort att det är så många som har drabbats av det. Ja. Och också tror jag att det är lättare att efterfråga en sån diagnos i vården– –än att få en annan diagnos, när det kan vara svårt att bedöma. Man kanske har en rad olika typer av besvär som man söker för. Men min erfarenhet är att många tycker att det är lättare att hantera– –och kanske till och med föredra att få utmattningssyndromsdiagnos framför en del andra diagnoser. Vart kan man söka hjälp, då? Vart ska jag vända mig? Du ska vända dig till din husväkarmottagning. Och då ser det väldigt olika ut runt om i Sverige– –hur man har organiserat sig inom primärvården och vilken bemanning man har– –och vilken kompetens man har. Men generellt är det första anhalsstämningen att man märker att man inte klarar det på egen hand. Jag behöver hjälp att reda i det här och förstå vad som händer med mig. Kan man hjälpa nån som har utmattningssyndrom? Hur kan jag på bästa sätt hjälpa den här personen? Finns det nåt bra tips här? Som vi var inne på så är det ju... Att ha utmattningssyndrom är inte riktigt en sak. Det kan vara så många olika faktorer som spelar in, så det är lite svårt att generalisera. Men jag skulle nog säga att generellt– –att det som ligger nära till hand för många är att bli väldigt bekymrade– –att prata med personen om att man måste vara försiktig– –och att man måste göra det av med allting som stressar sig– –och att man inte får ta tag i saker. Du måste se till att andra får sköta de här sakerna. Du ska inte behöva göra det. Att man direkt vill avlasta och skydda. Det tror jag... Nu var jag motsatt på din fråga. Nu säger jag vad man ska säga. För att det är tydliga. Jag tror att det kan finnas en risk i att det blir väldigt omhullande. Det jag tror är första grejen man ska göra om man vill hjälpa någon– –är att dels höra om de vill ha hjälp– –och sen om man kan titta lite på hur livet ser ut. Och så kanske man känner igen att de här sakerna håller inte. Du kan inte bo här borta, pendla två timmar till jobbet, jobba stenhårt– –och tänka att du ska hinna vara med och vara fotbollstränare och renovera huset. För ganska många ser det ut så att man ändå har... Nu generaliserar jag också mycket. Det kanske är en livssituation som inte går ihop. Det finns ingen sjukskrivning som kan lösa de problemen– –eller tillfälliga avlastningar som kan lösa de problemen. Det är ofta en problemlösning som man behöver göra. Behöver jag ändra nånting i hur jag har organiserat mitt liv? Det är lättare för nån utifrån att se om det här är rimligt och realistiskt– –det du håller på med. Jag brukar säga att jag behöver vara matematiken– –i den här relationen vi har. Som du sa, hur går det här ihop? Vad tror du händer på sikt? Få personerna att få upp ögonen kring sin egen situation. Tror du det är hållbart i längden? Hur tänker du kring detta? Man ställer öppna frågor och pekar på beteendet– –och ser vad personen säger om att komma fram till det. Det kanske ligger nåt i det. Då är man där med lite utforskandefrågor. Precis. Det gäller också många som har en tuff arbetssituation– –och en orimlig arbetsbelastning, eller att det försiggår mobbning– –eller nån typ av problematiska sociala relationer på arbetsplatsen. Då kan det också vara så att den initiala avlastningen– –att komma därifrån kan vara skönt. Men man har ändå den här problemlösningen att göra. Vad är det man ska bygga upp sen? Hur ska det kunna fungera på sikt? Då behöver man ställa svåra frågor till sig själv– –om var man befinner sig i sitt arbetsliv, vad man vill göra– –och vad som är rimligt att man ska kunna göra. Vad är det för typ av arbetsplats man vill vara på? Kanske behöver man söka nytt jobb– –eller ta en del jobbiga snack på arbetsplatsen. Vad kan arbetsgivaren göra för den som kommer tillbaka från utmattningssyndrom? Hur kan den hjälpa till? Ja, att ha samtal med personen och undersöka hur man ska kunna lägga upp. Om man kommer tillbaka gradvis på 25 eller 50 procent– –att titta på vad som är rimligt att man ska kunna göra på den tiden är jätteviktigt. Man har en rehabplan, så att man följer den planen för den här personen. I den bästa av världar har man en plan som man kanske delvis har fått stöd att göra– –från vårdens sida eller företagshälsovård– –och som man gärna ska kommunicera med arbetsgivaren– –att den har gjort sin samråd med arbetsgivaren– –så att man vet hur man ska följa upp planen. Nånting som jag har trott är en sanning, och kanske är en sanning– –är att när man kommer tillbaka ska man inte åtgå till exakt samma miljö och arbetsuppgifter. Men där finns de där stressorerna som kan trigga igång det igen. Jag antar att du också har hört talas om att det här har varit så där många gånger under åren. –Det är ju absolut inte sant, skulle jag säga. –Tänkte nästan detta. Jag vågar ge mig ut på det. Jag hade det på känslan. Jag bjuder på det. Det kan ju absolut vara sant för vissa personer– –men inte som en sanning som går att generalisera på något sätt. Det finns ju många som älskar sitt jobb– –som har hittat till sin favoritarbetsplats. De är så engagerade och jobbar så mycket. Sen kanske det händer nånting annat i livet. Man har en ganska hög arbetsbelastning– –och är väldigt engagerad i jobbet. Sen går en förälder bort, till exempel. Eller man får ett barn som har en typ av svårighet– –och så är det den totala livssituationen som... Och det hemmaarbetsjobbet som blir summan av alla stress. –Vad sa du? –Summan av stressen på både arbete och privat. Och så tycker jag att det är ganska ofta. Det som du sa, Hertog, att man inte ska gå tillbaka till exakt samma uppgifter– –det tror jag bara skulle vara relevant om man de facto inte trivs. I sin arbetssituation. Eller om man är fel person på fel plats. Det är nånting tydligt på jobbet som har gjort att det inte funkar. Men min erfarenhet är att det ofta är en kombination av flera olika faktorer. Jag har haft på min arbetsplats personer som har haft utmattningssyndrom. De har kommit tillbaka successivt, kanske på 25 %. Och så har de gjort en arbetsträning på 25 %– –för att sen successivt börja jobba med sina vanliga arbetsuppgifter igen– –som är själva syftet för den här personen. Att successivt bygga upp. Men jag tänkte lite vad det finns för behandlingar att tillgå i det här. Ja, det är intressant. Du har pratat om att det finns svårt med behandlingssystem– –och att forskningen är lite oklar. Nej, men jag tycker att det här är nåt som är ganska skrämmande. Det har bedrivits väldigt lite forskning på vilken typ av behandling som är hjälpsam. Alltså relativt sett. Det är ett gäng studier, men det är ganska få kontrollerade studier. Ganska ofta rekommenderas komplexa behandlingar– –där man kanske får gå på speciell rehabilitering och träffa flera olika yrkeskategorier. Ibland ska man engagera sig i olika gruppbehandlingar– –och träningsprogram flera gånger i veckan. Det är för att det är en komplex problematik som man har utvecklat såna behandlingsmodeller. Men det har man inte beskrivit i forskning i någon större utsträckning. Så det vet vi inte om det är det bästa för patienter. Kognitiv beteendeterapi har man också studerat en hel del. Flera av studierna undersöker effekterna av KBT som är mer avgränsade. Då kanske man mest har kontakt med en psykolog eller annan psykosocial behandlare– –och jobbar individuellt eller i grupp. Det verkar som att det är hjälpsamt för många personer. Men den stora frågan är om någon behandling är bättre än någon annan. Det vet vi inte så mycket om. Är behandling bättre än att inte få behandling och bara vara sjukskriven? Det vet vi inte heller så mycket om. Om man ska sammanfatta forskningsfältet virusutmattningssyndrom– –vad gäller behandling, så verkar det som att det mesta som vi gör– –hjälper personer att må något bättre. Vi ser att symptom minskar hos de flesta över tid. Men vi vet inte riktigt vad det är vi gör som hjälper– –och om det är det vi gör över huvud taget som hjälper– –eller om symptom minskar över tid hos de allra flesta. Om man tittar på ettårsutföljningar så verkar det som att många mår mycket bättre efter ett år. Men vad vi pysslar med inom vården under den tiden– –vi vet inte riktigt vilken effekt det har, men det känns bra att göra nånting. Många patienter beskriver också att det är viktigt för dem– –att känna att de har stöd och en struktur. Men där behövs det mer forskning, helt klart. Intressant. Det kanske är den här tiden som vi nu redan kallar tillgivning. Just att man blir lyssnad på och det blir en återhämtning. Man får ändå prova lite olika sätt att vad som funkar för mig– –och vad som kommer att kunna funka för mig i framtiden. Förmågan att jobba mycket med k-beteende är ju att säga nej. Jag tänker att det kan vara en viktig sak för många som hamnar i– –att man säger ja till allt och tar på sig för mycket och det skapar stress i sig. Många kan behöva känna att de behöver ha några lärande. Ja. Det kan dels vara såna konkreta saker. Sen beror det på när man söker vård. Kommer det in en patient som är väldigt uppvarvad och försöker hålla ihop livet– –men inte riktigt kan se var ska jag börja, vilken ände, hur ska jag göra? Då kan en sån färdighet som att kunna avgränsa och säga nej till vissa saker– –och plocka bort vara jätteviktig. För samma patientsgrupp, men där man har blivit mer passiviserad– –och kanske har plockat bort för mycket, då kan det vara motsatt råd som gäller. Då behöver man börja säga ja. Då behöver man komma igång och plocka tillbaka saker som man har avgränsat och plockat bort. Man behöver säga ja till att träffa vänner– –eller till att våga ta det där första steget och komma tillbaka till sin arbetsplats. Det blir ganska komplext när man har gruppbehandlingar. Okej, du ska träna på de här sakerna. Nej, inte du. Du ska träna på precis motsatta saker. Ja, gruppbehandling blir ju problematiskt. Det brukar gå ganska bra ändå. Man brukar ändå ha en igenkänning. Man fångar upp de flesta ändå, det tänker jag. Man känner av, som du säger. Men lite som vi var inne på med träning, så är det så svårt– –för man inte kan komma med de generella råden som ofta florerar sen ryktesmässigt. Jag har fått den här diagnosen, och då betyder det– –att jag ska vara jätteförsiktig med träning. Jag ska säga nej till saker. Jag ska det här och det här och det här. Och så kan det bli helt fel för en del personer. Så det är väl också det som gör att vi har svårt att hitta behandlingar– –som är effektiva för väldigt många, där vi kan bevisa att det är så här vi ska göra. För att det är en heterogen grupp och det är en problematik som måste spänna över lång tid– –så att behoven kan förändras beroende på hur lång tid som har gått– –och var man befinner sig i sin process. Kan man i dag se vilka som drabbas mest? Är det kvinnor, män, ålder? –Ja, vi kan... –Öka diagnosen i dag? Vi kan absolut se vilka som söker vård mest och vilka som får diagnosen mest. Och det är ju kvinnor. Det är ungefär 70–80 % av dem som– –åtminstone kommer in i forskningsstudier eller söker vård på hushålls- och specialitetsmottagningen. Det är kvinnor. Och de är generellt i... Från cirka 38–45 årsåldern– –så kanske om man har barn och har stort ansvar i hemmet– –så är det ofta när barnen har blivit lite större att man upplever att man är trött. Och nu kände jag det. Det är en vanlig grupp, i alla fall i klimatvården. Och också i forskningsstudier som jag ser är det den gruppen som vi ser dominerar. Om det ökar, så kan man svara på det på två olika sätt. Vi vet att användning av diagnosen ökar markant. Det kan man se på data från Försäkringskassan, till exempel– –där diagnosen har ökat exponentiellt sen att den introducerades i Sverige 2005. Framför allt när man behöver sjukskriva, så är det en diagnos som man oftast ställer. Om problematiken har ökat, så är det lite mer oklart. Det handlar om svårigheten att särskilja utmattningssyndrom– –som ett unikt tillstånd från till exempel depression– –eller kanske en del somatiska besvär. Vi ser många i klimakteriet som får diagnosen utmattningssyndrom– –där det skulle kunna vara tänkbart att det förklaras av en massa andra faktorer– –och saker som händer i kroppen. Jag tror att utmattningssyndrom har ökat så mycket i användning– –delvis för att vi tolkar fler och fler av våra besvär– –som att de hänger ihop med stress. Utmattning är vanligt vid flera olika typer av tillstånd. Om man tänker ADHD, till exempel, eller som du har varit inne på, Totte– –om man har en för hög alkoholkonsumtion eller beroende problematik– –så blir man trött och sliten och det blir svårt att hantera situationer i sin vardag. Det är ofta ganska svårt att sortera rätt. Behöver man bli sjukskriven får man då ofta diagnosen utmattningssyndrom– –därför att den möjliggör en längre sjukskrivning– –än i princip alla andra psykiatriska tillstånd. Jag läste ju några artiklar du skrev, eller var med om dig i arbetslivet– –där du skrev att du var lite bekymrad över att den mediala uppmärksamheten– –kan vara en orsak till att sjukskrivning på grund av utmattning ökar. Ja, precis. Jag slås av att det nästan på veckobasis i alla fall– –går att läsa nånting om stress, tidiga tecken, utmattning... Ganska mycket skrämselpropaganda och vår uppmärksamhet som riktas mot stress. Stress, som jag var inne på, med olika definitioner– –är ju nånting som finns vid all psykisk ohälsa. Det finns många typer av somatisk ohälsa också. Det blir svårare att hantera situationer i vardagen. Med all den mediala uppmärksamheten blir det lätt att vi tolkar det– –i termer av stressrelaterad sjukdom och stressdiagnoser– –när det kan vara mer komplext. Med tanke på att sjukskrivningsrekommendationerna för utmattningssyndrom– –är att man kan sjukskriva på del eller heltid sex månader– –men det kan förlänga sig till ett år vid kvarstående och kognitiva symptom. Det finns inte vid andra sjukdomstillstånd att man kan sjukskriva så länge. För prästade läkare som har ganska ont om tid– –och ser att en person har en begränsad arbetsförmåga– –och behöver lösa problemet, så tror jag att även läkare präglas av den här stress... ...och stressbilderna som vi får i vårt samhälle. Att man lättare får en stressdiagnos än att man kanske dräver lite djupare– –och ser att det finns ett flertal andra faktorer som spelar roll för att man upplever stress– –än att det är bara på arbetsplatsen. –Jag vet inte om det är tydligt. –Jo, det skapar ju... Den här mediala bilden skapar ju... Det blir lite föränklingar och vi känner av för mycket. Allting handlar om att jag känner att jag är väldigt stressad. Då söker jag och så kanske man lägger på väldigt mycket– –och så tycker läkaren att jag sätter stämpeln på– –och så är det klart med problemet att det är sin tur att vi pratar så mycket– –att öppenheten i sig nästan har blivit... Det har ju varit bra att tänka positivt– –men också att det finns kanske en baksida med det, att man får den andra bilden. Ja, och eftersom stress finns med i all folks ohälsa– –tror jag att det blir, när vi blandar ihop det med pressorer, att det här beror på– –en massa saker som händer i samhället. Det beror på nånting yttre. Men det finns ju om vi är oroligt lagda, om vi reagerar starkt. Det har att göra med vår inlärningshistoria– –det kan ha att göra med våra tidiga erfarenheter genom livet. Vad har vi för sorts personlighet? Vad har vi för levnadsvanor? Alltid påverkar ju hur vi svarar på saker som händer i vår omgivning. Så att allt det går till att säga... Det är förkastligt hur det ser ut i Sverige i dag. Vad är det som händer? Så resonerade man ju på 1800-talet också. Under den industriella revolutionen– –så tänkte man att det händer så mycket att människan kommer att gå under. Det gjorde vi inte. Vi har gått igenom flera såna faser– –där vi pratar om yttre händelser som är jätteskadliga för människan. Men det har också mycket att göra med vår resiliens– –och vilka det är. Neurosykiatriskt problematiskt, personlighet, uppväxtmiljö och så vidare. Vilka varningssignaler ska jag vara uppmärksam på– –då jag börjar känna att det finns några speciella varningssignaler? Men jag... Jag tänker att man... Man känner nog att nu... Det är spänt i kroppen. Det är spänt när jag vaknar på morgonen. Det påverkar mina tid. Jag har sovit dåligt. Det har hållit i sig i flera veckor. Man har inte märkt att... Men det var så här... Nu blev det lite lättare under några dagar. Nu känner jag att det funkar. Att det pågår problem med sömn och spänning– –och att man är uppvarvad under ett gäng veckor. Då får man nog tänka att man behöver fundera på vad man håller på med. Det var inte så specifikt. Mer specifikt kan vara att... –När sömnen aftyter... –Irritation, tänker jag. –Det kommer senare. –Nej, det gör det inte. –Det kan gå upp och ner hela tiden. –Från en dag till andra. Men det kan vara vanligt att man märker att det är svårt att ta in information– –som man pratar med någon, men man lyssnar inte riktigt. –Hålla fokus på... –Man besnurrar för mycket i det egna huvudet– –och man har svårt att öppna upp för att vara närvarande i den miljön man befinner sig i. Det är helt normalt under en period när det är väldigt mycket på gång. Man kan inte bli rädd om man märker av det eller glömmer koden till sitt... ...bitarkort, till exempel. Man kommer inte ihåg var man har parkerat bilen. Man behöver inte bli så alarmerad, för så blir det i perioder. Vi kan vara väldigt stressade, och det är okej. Det är mer om man märker att det är återkommande under flera veckor. Då behöver man ändå försöka stanna upp, ta hjälp, prata med nån som man litar på– –och kanske i första hand problemlösa kring vad man håller på med just nu. Det vi pratade om innan är att vara sin egen matematiker. Är det realistiskt om jag fortsätter att stanna upp och observera sig själv och sitt beteende? Om det här fortsätter, så måste jag kanske hitta nån lösning på det. Tyvärr blir det svårare att stanna upp och resonera på det sättet– –för ju längre vi går och har hög aktivitetsnivå och svårt att fokusera– –desto svårare blir det för oss att tänka klart kring hur vi lever. Då kan man behöva den andra personen som man sitter ner tillsammans med. Det behöver inte vara en professionell person inom sjukvården i första hand– –utan den äran att man har människor i sin omgivning som man litar på– –och känner sig trygg med, att på hjälp av att titta på hur det ser ut och hur man mår– –och hur det här håller på sikt, kan göra förändringar. Det behöver man inte vänta så länge på att göra. Det är viktigt att man är ute tidigt och inte håller tyst. Det är lite som med alkoholvården. Alla vet att den personen har problem med allt– –men ingen passar omkring problemet i stället för att ta snacket. Allt handlar mycket om hur man förmedlar, hur man pratar med den personen– –och hur man kan nå fram. Är det nån den här personen litar mycket på så gör man omtänksamhet. Sen är det också väldigt bra om man märker att det inte går ihop på min arbetsplats– –att man inte väntar för länge med att kommunicera mer som arbetsgivare. Det är bara att lägga fram en karta. Jag har detta. Det är ditt problem, inte mitt problem. Hur löser jag min vardag? Det här med arbetsgifterna ska jag göra på den här givna tiden. –Hur tänker du att jag ska klara det? –Precis. Det är inte så lätt att vara så tydlig. Många tycker att det känns jobbigt– –och märker att kollegor verkar klara av det och så vidare. –Men i den mån som man klarar av det... –Man vill ju lösa det själv. Man löser det genom att titta hemligt på kvällarna och göra klart och klara av det. Där är det bra att samla mod och ta det snacket ganska tidigt. Då kan man ofta göra mindre justeringar som kan vara väldigt hjälpsamma– –i stället för att komma med information om att det har kraschat totalt– –och jag orkar ingenting, men jag rekommenderar att jag dyker upp på tre månader. Bra råd. Väldigt bra råd. Hur ser din forskning ut idag? Vad håller du på att tycka om mig? Jo, men lite olika. Jag har några behandlingsstudier på gång som är uppföljning av mina tidigare studier– –där vi undersöker effekterna av internetförmedlad KBT– –för personer med både lite lindrigare test, eller det vi kallar för anpassningsstörning– –och patienter med utmattningssyndrom, som är de mer funktionsnedsatta generellt. Men vi tänker att det är samma typer av livsstilsförändrande stöd som de kan jobba med. Det blir ganska individualiserat i de behandlingarna med KBT. Man får identifiera sina egna besvär och behov– –och sen jobbar man systematiskt med det under tolv veckor. Vi håller på med en studie där vi deltagare slumpas– –till att få den här internetförmedlade KBT-behandlingen– –eller en annan internetförmedlad behandling som inte är KBT– –utan är mer fokuserad på livsstilsråd, hälsofråd. Så det är randomiserade grupper som man kan göra en jämförelseutvärdering på? Ja, och så vill vi följa upp det upp till två år efter behandling. Vi försöker lära oss mer om vilka som behjälper behandling– –och hur vi kan förstå de som inte behjälper. Är det nån skillnad i kognitiv funktion och sjukskrivningsmönster hos patienterna över tid? Så det är sådana behandlingsstudier jag håller på med. Sen försöker vi förstå mer om det här som jag har varit inne på– –hur diagnosen utmattningssyndrom... Hur de som får den diagnosen skiljer sig från patienter som får diagnosen depression– –eller den andra stressdiagnosen anpassningsstörning. Jag vill egentligen gå vidare mycket på det spåret– –för att försöka förstå den underliggande problematiken och likheter över olika patientgrupper– –som är trötta. Istället för att titta specifikt... Nu ska vi se om jag kan förklara det här på ett tydligt sätt. Jo, om jag börjar i den här änden och försöker att inte bli för långrandig... Samma symptombild som vi ser vid utmattningssyndrom– –om vi bara tittar på symptombilden och tänker bort att det ska bero på stressande livshändelser– –så bara symptombilden förekommer över så många olika typer av sjukdomsbilder. Efter stroke är det jättemånga som utvecklar den symptombilden. Efter en cancerbehandling vid olika personer som har haft järnskakningar– –eller fått olika järnskador, så ser man att en del personer inte blir bra. De har den här utmattningsproblematiken kvar länge. Men likväl om man har haft en infektion, en covid-infektion till exempel, eller annan– –så finns det också en grupp som inte blir bra. Min hypotes är, och baserar på internationella studier– –att det finns likheter i de här patientsgrupperna. Vi kanske inte ska hitta på separata diagnoser– –för alla som utvecklar svår trötthet, som binureutmattning till exempel– –som blir en helt egen grupp, utan att vi kan titta på symptombilden över olika sjukdomsbilder. Det ger mycket större underlag för att förstå både biologiska mekanismer– –som utvecklar symptombilden, men också faktorer som vidmakthåller den här utmattningen över tid. Då finns det en del forskning redan som visar att det är samma mekanismer i de här olika patientsgrupperna. Det har delvis med en rädsla för symptomen– –att man är rädd för att göra olika aktiviteter för att man är rädd för att det ska förbära en tillstånd. Man har ett väldigt fokus på symptomen och monitorerar dem väldigt noggrant– –för att se om man blir bättre eller sämre när man gör olika saker. Det är några av de faktorerna, och hur mycket man tror på sin egen förmåga att kunna hantera symptomen. Det är faktorer som är gemensamma, oberoende av vad man har som problem. Det kan utlösas av en infektion, en faktisk skada, ett neurologiskt tillstånd eller stress. –Spännande. –Det tycker jag. –Ja, det lät väldigt spännande. Jag tänkte, Elin, att vi skulle börja avrunda. Har du nånting innan det som du skulle vilja tillägga när vi har pratat om så ska jag komma med en sista fråga. –Nej, inte vad jag kan komma på nu. –Nej. Vi brukar avsluta med tre tips för hälsa för livet. Jag tänker att vi kopplar in det på tre tips för att undvika att hamna i en utvattningssyndrom. Det skulle kunna vara de tre handfasta tipsen som du skulle kunna ge. Jag tänker att första tipset är att om man känner att nu är det för mycket. Ofta känner man ändå av det. Man märker att man inte mår så bra. Det kan bero på många olika saker. Att försöka sätta sig ner och identifiera i ett ganska tidigt skede. Hur ser mitt liv ut? Vilka saker som ingår i livet gör att jag mår bra? Har jag de sakerna? Gör jag de sakerna nu? Vad är det som jag tycker känns jobbigt? Vad finns för orosonen? Sen försöka följa i dem och se vad jag kan påverka. Vad kan jag behöva hjälp med? Det går inte att bara leva på och inte reflektera. –Det är bromsen, helt enkelt. –Ja, och titta på hur det ser ut. Att kartlägga hur mitt liv ser ut. Det är mitt första tips. Det ska man nog göra. Mitt andra tips. Gör det utan att samtidigt googla på utmattning. Undersöka vilka olika bloggare som skriver om utmattning– –och Facebookgrupper som finns om utmattning. Jag tror att det är problematiskt att ta in en massa information. Då får man förväntningar om att de tidiga symptomen är listade här. Men jag känner igen det. Det verkar betyda att jag aldrig blir frisk igen– –och att jag kanske har en skada i min hjärna. Det tror jag inte är hjälpsamt. För de flesta går de här symptomen på att man känner sig väldigt trött. Det ingår i en normal fluktuation. I perioder är det så för de andra flesta. För de andra flesta avtar det sen. Man märker variationer över dagar och över längre eller kortare perioder. Då kan de här sociala medierna och olika typer av information från omgivningen– –ledas in i felaktiga tankar om våra egna symptom. Det är ju stressordrarna i sig där. Bara att ta del av all den här informationen– –och läsa alla självutnämnda experter. Ja. Jag skulle önska att man bara kunde titta på sitt eget liv– –och den egna erfarenheten av när man mår bra och vad man tycker är svårt. Och att kapa. Gå inte in i de här grupperna i stor utsträckning. Det är råd ett och råd två. Och det tredje rådet... Många är ju socialt utsatta och kanske inte har människor omkring sig– –som man kan bolla med och känna ett stöd från. Eller så har man det, men man tycker inte att man får den hjälp man behöver. Självklart kan man vända sig till sin hälsoväkarmottagning. Ofta, nu i dag, tror jag ändå att det finns ganska bra stöd att få. Att man kan få någon professionell person som... Det behöver inte vara nåt omfattande. Det kan handla om att få hjälp att göra kartläggningen. Att få syn på sin egen situation och hur man kan behöva ändra vissa... Både jobba med det yttre, det man kan påverka, men också hur man förhåller sig till olika situationer. Så att söka hjälp. Ibland kanske det handlar om sömnen. Att få hjälp att förbättra sin sömn från vårdens sida. Så det ska man inte heller dra sig för. Men då kan det vara bra att man sitter ner en stund själv och faktiskt tittar på... Ibland ser man det väldigt tidigt själv, vad man skulle behöva göra för sorts förändringar. Lite om jag begriper det rätt här. De två första är lite mer att titta på sig själv. Inte gå och söka nånting utanför, utan göra sin egen beräkning. Och sen kanske fråga någon i omgivningen som man känner förtroende för. Och sen är nästa VM hjälp yttre. –Absolut. –Sammanfattat, kortfattat. Där hoppas jag att det inte finns ett så stort stigma. Jag tror inte det. För i alla fall min kliniska erfarenhet är att väldigt många ber om den hjälpen. Och för väldigt många behöver det inte vara så att man går in i omfattande rehabiliteringsprogram. Utan att man kan få hjälp med revideringar– –och bara att stanna upp och lägga märke till hur livet ser ut. Och det är ett viktigt första steg. Sen finns det också mer systematiska behandlingar– –och organiserad vård som man kan få om man behöver det. Bra. Intressant. Elin, tusen tack för att du ville vara med och ställa upp och be om hjälp. Även ett bra motto som vi ska framföra. Jätteintressant och bra samtal. Vi krossade några myter med förarställningar som finns ganska vanliga. Vi tackar helt enkelt för att du ville medverka. Tack så mycket för att jag fick vara med.

Listen Next

Other Creators