Inte din skam, ditt fel eller ditt ansvar

The podcast discusses the topics of mental health, grades, and domestic violence. The speaker shares personal experiences of struggling with grades and the pressure to meet expectations. They discuss how violence can affect one's self-esteem and motivation. They also talk about the importance of having someone who believes in you and the healing process of trauma. They emphasize the need to acknowledge and process emotions rather than suppressing them. Overall, the conversation highlights the impact of support and understanding in overcoming challenges and healing from past traumas. Hälsopodden! Välkommen tillbaka till Hälsopodden. Idag fortsätter vi att prata om betygshälsa och våld i hemmet. Jag har en vän som har blivit utsatt för det. Min vän eller syskon hade klarat av det här och fått en högra betyg. Men hon hade det lite mer kämpigt i skolan och klarade inte att nå upp till de här kraven. Så då blev hon jättebesviken på sig själv sen. Det påverkade henne ganska mycket. Hennes föräldrar är hennes förebild och hon vill ju att de ska bli nöjda. Men man kan ju inte prestera mer än vad man kan förrän vad man klarar av. Och sen tar det olika lång tid för varje individ. Men hur tror du att den typen av våld kan kännas? Att man försöker tävla lite med andra. Man förlorar fokuset på sig själv. Ja, man kanske inte tänker på vad man själv klarar av och måste bli bättre eller få högre betyg än en annan. Så man förlorar att se vad man faktiskt lär sig. Då kanske det blir att man blir passiv. Ser man inte de små framstegarna även om man inte har blivit ett visst betyg? Då blir det ju inte så mycket belöning, eller hur? Ja, så kan det faktiskt vara. När man märker att det går dåligt så ger man upp i stället. När en förälder sätter orimliga krav och förväntan på sitt barn kan det ibland leda till att barnet upplever att ingen tror på dem. Det känns som att de inte ser vad de faktiskt kan. Utan det är enbart de orimliga kraven och förväntningarna som är giltiga. Det kan leda till att personen själv upplever att de förmågor de redan har och att börja där de är i sin kunskap inte är tillräckligt. Det kan uppfattas som att kunskapen är något som bara ska överföras direkt. Personen får ingen chans att träna på kunskapen. Väljer därför att inte göra något. Det är viktigt att det finns en person som tror på en för att man ska skapa den här inre tron på sig själv och vilja göra och lära sig nya saker. I psykologin brukar vi tala om Rosenthal-effekten. När en lärare ger positiva förväntningar till sina elever så blir det en större kämparglöd. De tar i och vågar göra fel och misslyckas och lär sig mer. Hur kan man hantera det när man märker att människor inte tror på oss? Då tror jag att man ger upp ganska lätt. Ingen tror på mig. Varför ska jag? Vad har jag att bevisa? Ingen tror på mig ändå. Det tror jag kan påverka att man blir väldigt ledsen. Man blir nedstämd och känner att man har ingen som backar upp en. Man känner sig nog ganska ensam då. Jag tror också att det kan gå åt andra hållet. Man vill motbevisa dem. Man måste göra det här och det här för att visa att man kan. Det kan ju vara något positivt. Vad behöver man förklara av det? Det beror på hur mycket man redan tror på sig själv. Om jag har klarat av något tidigare så tror jag mer på mig själv. Jag kan klara av något annat. Men om jag har haft många personer som har trott på mig innan och sen helt plötsligt slutar alla tro på mig då vet jag inte om jag skulle tro att jag kan klara av något. Då kanske det har varit deras förtjänst eller något de har gjort. Jag skulle kanske börja tvivla på mig själv ganska mycket. Men om man tror på sig själv så kan man nog klara av det mesta. Jag tror att man vet av sig själv att man kan klara av det. Då vill man motbevisa dem som inte tror på en. Har ni varit med om att någon i social omgivning har trott på er? Ja. Jag har haft ganska jobbigt med skolorna och så innan. Det var många som sa att jag inte kunde klara det här. Men så var det en lärare som hjälpte mig väldigt mycket att komma upp på fötterna igen. Jag fick stöd av henne. Vi pratade med lärarna. Till slut fixade jag faktiskt mina betyg. Det var för att jag hade pratat med henne. Jag är så jättetacksam att hon kom in i mitt liv och ledde mig in på rätt väg. Vad glad jag blir att höra det. Vad fint. Förebildsverkande person. Om jag inte hade haft henne så vet jag inte vad som hade hänt. Ska vi sända en hälsning till henne? Ja. Vad heter hon? Linda. Jag saknar henne faktiskt. Jag måste hälsa på. Jag själv har haft lite kämpigt i högstadiet också. Det var en ganska jobbig period. Jag trodde själv inte att jag skulle klara av det. Jag trodde också att jag skulle behöva gå om. Framförallt i åttan. Då hade jag ingen aning om att jag skulle ta vägen sen. Jag skulle jobba upp betygen så att man kunde gå på gymnasiet. Man ville vara mycket press. Jag har fått höra efterhand att min mamma inte trodde heller att jag skulle klara mig. Jag mådde så extremt dåligt. Hon trodde inte att jag skulle gå ut skolan. Då kände jag att det var ingenting som kändes värt. Men då var det också en lärare som nådde ut till mig som såg att jag mådde dåligt och pratade med mig. Jag träffade min kille under den perioden också. Han hjälpte mig otroligt mycket. Det är många som säger att det sociala födet är så viktigt. Vad var det som var avgörande för dig att du började tro igen? Att jag kände mig sedd. Att folk kunde se att jag mådde dåligt. De trodde att jag kunde må bra igen. De fick en förståelse i ditt sammanhang. Härligt. Det där med motbevisa. Jag tror att det fick i den här insikten att nu ska jag visa dem som inte trodde på mig. Sedan gick jag ut med, vad var det? 290 murib. Det är ju vilka fokens historia, vilka kämpa ni är. Men hur kan det gå när någon person har varit med om våld? Just våld var något som följde med mer för att det var brist på kunskap. Det där håller jag verkligen med dig om. Det kanske inte var lika mycket utbildning om psykisk ohälsa när våra föräldrar var unga som det är nu. Jag tror att det gynnar oss väldigt mycket faktiskt. I 50 år har vi jobbat för att ta bort våld i hemmet. Hur läker vi våra sår? Går de att läka? Jag tror att precis som ett fysiskt sår så blömnar det fortfarande ett älv oftast. Man kommer säkert aldrig glömma vad man var med om. Men jag tror att många kan hitta strategier för att hantera dem. Och hantera de känslor man känner angående det våld man blir utsatt för. Men jag tror aldrig man riktigt släpper det eller glömmer det på det sättet. Ja, jag håller med dig väldigt mycket där. Jag tror att i vissa fall kan det vara så att om man har varit med om trauma när man var liten så kan det påverka väldigt mycket när man blir vuxen sen. När man kan inse saker eller få insikt i saker bättre och förstå vad som har hänt och har fått bearbeta det. Jag tror också att man kan läka det. Men som du sa, fortfarande ha kvar äret. Och sen hittar man också lite strategier för att göra det lättare. Skaffa en egen familj till exempel. Då får man väldigt mycket kärlek och glädje av sina barn. Man hittar ju sina sätt. Jag tänker också det här med att skaffa barn. Att det kan vara en strategi för då kan man göra rätt för sig. Att man kan lära sig av det man själv upplevde och föra vidare och göra annorlunda. Så man kan ge sina barn en bättre uppväxt. Men jag tycker man hör mycket om det här med till exempel om vi tar våldtäkt i familj. Av en familjemedlem. Man pratar inte om det. Man brukar inte säga ofta att jag blir våldtagen av min pappa eller min mamma eller vad som helst. Men att man senare när man blir äldre förstår att det var fel. Vad jag blev utsatt för. Att det då nästan blir ett sår. Det var då som man förstod inte riktigt. Men att det senare blir ett sår som man får försöka läka. Det kommer som en smäll. Och kanske när man mognar förstår vad sexualitet är. Det kanske man inte förstår som barn om man är för tidig. Våldet sker ju oftast även på gatan. Men skillnaden är väl att på gatan då syns ju våldet. Ofta finns det vittnen. Men på gatan är det inte lika lätt att bevisa tyvärr. Så där är det jätteviktigt att dokumentera på olika sätt man kan. Spela in. Skriva anteckningar. Berätta för en granne att det sker. Att man har koll. Om man är lite osäker på om det som sker är inte okej. Att ändå berätta för en granne man har förtroende för. Så att de kan vara lite observanta. Det är svårt med det här området. Inom läkasår så brukar man säga inom psykologin att vi bär såret. Och så blir det en skorpa. Och sen lär vi oss att bära skorpan på lite olika sätt. Med tiden blir vi bättre på att bära den med oss. Men att vi genom hela livet behöver träna oss på att ta tid till. Att ibland vara ledsen. Och känna in såret. Jobba med acceptansen. Är det okej att jag blir ledsen nu? Så att man inte ignorerar att man faktiskt har ett sår. Ja, vid det här tillfället så är det okej. Idag låter jag det vara och jag får vara ledsen en stund. Och imorgon kopplar jag på igen och börjar om på nytt. Låter ni känslor komma ibland? Jag har blivit ganska mycket bättre på det än vad jag var förr. Tidigare har det varit mycket så att jag trycker undan känslorna tills det spricker nästan. Så att det i stunden känns lättare att fokusera på annat. Fast jag egentligen hade kanske behövt gå igenom det. Men som min morbror gick bort i höstas. Och det var ju väldigt jobbigt för hela familjen. Och så upplevde jag att många i min närhet tryckte bort det. Medan jag själv försökte gå igenom det. Jag försökte prata. Så jag upplevde att det är ganska vanligt att man trycker bort sin sorg just. Och försöker gå vidare så fort som möjligt. Men det funkar ju inte riktigt så för alla heller. För mig har det också varit så. Och att man går runt och bär på det. Men till slut så rinner det över. Och då blir det ju bara att man får lite panik. Att man blir ledsen i en lång period. Så jag tror verkligen att om det är någonting som händer. Så ska man försöka bearbeta det. Och prata om det väldigt mycket. För att kunna gå vidare från det. Och landa i det. För annars tror jag inte att man kommer kunna gå vidare. Att man kommer gå och tänka på det och bära på det hela tiden. Ja, det är precis vad man behöver. Man behöver gå igenom det för att komma över det. Att det hjälper inte långsiktigt att trycka bort det. För då kommer det komma tillbaka. Det blir som en fullbägare nästan. Att det kommer rinna över till slut. Och där tänker jag att komma över det. Då låter det som att man ska släppa att aldrig komma tillbaka. Så jag brukar ändra på det ordet. Att man i stället går igenom det. Och bär det. Vet om att man har det. Och att man har en erfarenhet med sig av det. Så gör mig till den jag är nu. Att man litegrann säger till sig själv att det är okej att jag är annorlunda nu. Och min upplevelse av världen blir annorlunda. Så att man är lite snäll mot sig själv. Vad finns det för strategier som vi kan använda? Vi använder minnesstund. Till exempel en album av de bästa bilderna av en person man sörjer. Och ibland så låter man sig tänka på den personen. Det kan vara till exempel den dagen den gick bort. Eller sätta blomma på graven. Om det finns en grav. Eller en minneslund eller vad det skulle kunna vara. Det finns också att man kanske tänder ett ljus hemma. Pratar om det fina med den personen i ett tillfälle. Eller att man bara låter sig vara ledsen när man behöver. Och då ställer jag inga krav och förväntar på mig. Så jag gör precis vad jag vill. Jag kanske inte orkar vara fokuserad. Men det är okej. Då kanske jag inte har samma behov imorgon. Då kanske jag kan ställa om igen och börja med vardagen en gång till. Jag låter mig själv stanna upp i vardagen. Jag låter mig själv vara ledsen. För det är okej att vara ledsen. Det är viktigt att sörja. Det är en jättestor del av den här erfarenheten man får sen. Men också, hans minneslund är ganska långt bort. Men när vi har tid. Och när vi är i den staden som han är i. Att vi åker och besöker den. Och ibland pratar med honom som att han vore där. Den är fin. Att kunna tala till ett foto. Kanske bara tala rakt ut i rummet och tänka att den hör en. Det håller man vidare. Som kan vara en ganska bra sak för att komma över. Om vi säger att man har blivit våldtagen. Och man bär det här hatet i sig hela tiden. Att den här personen är en hemsk person. Att man går runt och är arg över det hela tiden. Man kan komma till en insikt att förlåta personen. För alla har ju olika historier. Det är inte rätt. Men för att komma över det till slut. Så måste man någonstans landa i hur man kan göra för att gå vidare från det. Och vi människor är felbara. Vi är ju på väldigt olika sätt. Har olika erfarenheter. Och vissa har inte exempelvis en demokratisk förmåga. Det kan också vara så att man själv har blivit utsatt för våld. Eller inte fått till sig normer och värderingar som förebygger våld. Vilka normer och värden tror ni är viktiga för att förebygga våld? Som tidigare nämnt. Om man blir utsatt för våld. När man är liten så blir det för vissa normalt. Att man kanske tänker att jag förtjänar det här. Jag gjorde faktiskt fel och jag förtjänar att bli slagen. Jag vet av att jag har en kompis som har blivit utsatt för just fysisk misshandel hemma. Man märker nästan i personens tankesätt att hen tycker att jag förtjänar det. Det blir en tystnadskultur lite. Jag berättar inte om detta för detta var mitt fel. Jag har lärt mig att normerna är när du gör fel är du ansvarig. Och det är ju då en norm som jag tänker är väldigt negativ. Att den kan föra med sig ganska mycket negativa saker. Som att man kanske inte är den bästa personen när man har växt upp sen. Att som vuxen kanske man utsätter sin partner för våld. Eller sina vänner eller sina egna barn. Så att personen fortfarande anser att om man gör fel så förtjänar man det. Och det kanske är så att det saknas en värdegrund där. Där människan är felbar. Att vi kanske inte får in det upp just att misslyckas att göra fel. Är en del av att bli en människa. Och hela tiden bli en människa. Vi blir människor igen med hela livet. Istället lär vi oss att se fel i andra. Eftersom vi inte kan erkänna att vi själva gör fel. För att göra fel innebär indirekt då att det är fel på mig. När det här normaliseras så bibehåller vi våld. Om man till exempel har blivit flagen när man är liten. Och man inte riktigt förstår det när man blir äldre sen. Att det var fel att man fortfarande inte har fått höra det. Att man inte ska slå sina barn. Du tror att det kommer in på Discord att man kanske tar ut det över sina barn. Om man bara märker det. Det kan ju vara att mönstret vi har blir så pass automatiserat. Att det kanske blir mer amygdala styrt än pannloben styrt. Där vi kan planera och tänka ut konsekvenser. På amygdala har vi mer reaktionsmönster på en känsla eller en rädsla. Men vilken hjälp finns att få? Väldigt mycket hjälp att få tror jag. Men det stora steget är att våga ta hjälp. Man kan ju ta hjälp från en annan vuxen man litar på. Ringa bris till exempel kan man också göra. Just i stunden kanske man vill ringa och prata med någon. Att prata tror jag kan hjälpa mycket. Att man nästan själv kommer att ha insikt för vad man får ut där ur sig. Jag går ju psykologiskt nu. Jag tycker att det är en väldigt bra grej. Om man vill gå vidare för någonting eller om man mår dåligt allmänt. Att bara kunna prata om det som händer och vad som har hänt. Det blir som att man kommer på själv nya saker som man inte tänkt på innan. Sätt som man kan ändra och göra bättre. Jag tycker att det är väldigt bra att kunna prata ut. Lite utanför perspektiv. Nästan se sig själv som en annan person. Vad skulle jag ha sagt till den personen om det inte var jag. Om det var en vän eller så. Jag tänker att en skillnad mellan att prata med en slumpmässig valvuxen och en psykolog. Är att en psykolog dömer inte på ett sätt som en annan människa kan göra. Som vi inte har just mycket kunskap om. Just att du är utsatt för våld. Då kan det kanske lätt bli att man känner sig dömd nästan. Eller en ungdomsmottagning också. För att komma i kontakt med någon typ av psykolog. Om man känner att man behöver det. Psykolog finns ju i skolan och så där. Ställen där man kan få hjälp. Och polisen kan man också ringa om det är något akut som händer. Och hellre anmäla det som känns fel än att inte anmäla alls. Inte vara så rädd för anmälan. Det är alltid en process mellan anmälan och att den går vidare. Där man kan tänka och kanske till och med dra tillbaka anmälan om man nu skulle vilja. Och det känns otryggt. Så absolut. Vad skulle ni vilja säga till en elev som kanske själv känner igen sig. Att den har varit med om någon typ av våld. Utifrån det vi har pratat om. Det är det viktigaste att säga att det inte är ens eget fel. Det är fel hos föräldrarna. Det är fel hos de som utsätter dig för våld. För att ingen ska bli utsatt för något typ av våld. En annan viktig sak tror jag också är. Att veta att man är inte ensam om vad man går igenom. Det finns så många andra som har gått igenom sådana saker. Du är inte ansvarig. Det någon gjort mot dig. Är inte din skam att bära. Utan deras. Den som har utsatt dig för våld. 2022. Personer i åldern 16-84 år. 7,8% kvinnor. Och 1,2% män. Beskriver att de blev utsatta för sexualbrott. Man ska inte vara rädd för att söka hjälp. Det finns alltid hjälp att få. Det finns en erfarenhet åt stöd där ute. Polisen är ju där för att hjälpa en. När något sånt här händer. Så man ska inte erkänna att man är till besvär på något sätt. Sexuellt våld och slag. Det är fysiskt våld. Men vad kan mer vara fysiskt våld? Till exempel. Den som väljer att utsätta någon för en hotfull blick. Eller ett dominant kroppsspråk där man står över någon annan. Låter inte någon gå fri i sitt hem. Tvingar någon att vara i ett visst utrymme. Du ska tala klart med mig. Du får inte lämna. Du ska lyssna. Allt detta är ju den som utför det. Det är den som orsakar våldet. Och aldrig den som står och lyssnar och försöker komma därifrån. För vi har alla rätten till att ta ett samtal senare. När den andra är lugn. Och vi har alla rätten att avböja ett samtal också. Oavsett om det är en förälder. Och sen tänka på det här med kontroll. Att komma hem en viss tid. Det kan man också komma överens om tillsammans. Vilken tid som kan passa. Respekt mot tider och vad som är dugligt utifrån ett vuxet perspektiv. Där kan det finnas gränser ibland som vi måste följa. Men det ska inte vara orimliga gränser. Till exempel att du får inte umgås med en viss grupp av människor. Eller att jag förbjuder dig att umgås med dessa. Men det ska vara något motiv bakom som främjar din hälsa. Finns det motiv bakom som inte främjar din hälsa. Då kan du vara lite observativ. För det här är nog inte något som är bra för mig. Det här är antagligen psykiskt våld. Kontroll kan ju också vara att du inte förklarar dig som du vill. Den här typen av våld förekommer till exempel inom hedersnormen. Det är när människor som står nära. Som man umgås med ofta. Anser att man måste bete sig, känna och tänka på ett visst sätt. För att inte föra ett dåligt ansikte över övriga i ens närhet. Den här typen av våld kan förekomma inom hederskultur. Vi kommer att prata mer om det i en kommande brott. Hur kommer det sig att majoriteten av dem som utsätts för sexuellt våld inte använder det? I forskning så ser vi att det beror på normerna i samhället. Och den förväntan som ställs på den som blir utsatt. För det mesta så ser vi den utsatta som den som borde ha ändrat sitt beteende. Den borde ha aktat sig. Att du hade kort kjol. Eller att du valde att gå till den här platsen. Eller att någon säger. Hur kunde du släppa till? Varför försvarade du dig inte? Varför sa du inte nej? Men varför slogs du inte? Det är mer förekommande att personer som är utsatta ofta hamnar i en frysning. Det blir handlingsförlamade. Försvar är inte möjligt. Ofta ligger den som är utsatt alldeles still. För att det ska gå över så fort som möjligt. De blir passiv. För att inte uppmuntra de få personerna att göra mer. Eller varför såg du inte? Alla andra såg att den personen inte var normal. Man lägger ansvaret alltså hos den utsatta. Som en norm. Att det är den utsatta som borde ha gjort något. Och därmed skapar man en skam hos den personen. Vilket i sin tur leder till att den inte avslöjar att den har blivit utsatt. Om avslöjandet kommer ut så kommer personen gå och åka illa ut socialt. Både med förnedring, smutskastning och kanske till och med bli anmäld för förtal. Detta kan skapa en rädsla för att eftervåldet ska bli större än våldet i sig. Och därmed undviker man att anmäla. Att man gör offret ansvar för vad som har hänt är traditioner och vanor som bibehåller våld. Och behöver starkt förebyggas. Normen borde istället vara, precis som lagen, att våld aldrig är okej. Alltid den som gör det mot dig är ansvarig. Det kan vara att du aldrig gick in i ett tryggt skul för det var kallt ute. Eller att du var med din någons kompis som du utgick var trevlig och lugn. Visade sig inte vara trygg. Bara för att du väljer att umgås med någon som du har umgåts med tidigare. Som sedan ändrar sitt beteende. Även om druckit alkohol eller är beroende av någon annan drog. Så ska vi ge samtycke för närhet. Det är alltid den som utför det som inte lyssnar till samtycke som bär ansvaret. Sådana här saker som du berättar nu tror jag att många anser. Majoriteten av alla anmälningar läggs ner. För att det är så svårt att bevisa just till exempel våld i hemmet. Det är oftast inte så många som ser eller hör. Det saknas vittnen. Normen blir att människor som beskriver att de har utsatts för våld överdriver. Och att det egentligen inte är så allvarligt. Och därför behöver man inte anmäla. Inte är så allvarligt. De kanske inte söker hjälp för att de inte anser att det är en grej man måste söka hjälp för. Att det inte är så allvarligt. En våldtäkt är ju något som vi kan bära med oss väldigt länge. Många får posttraumatisk stress. Vilket innebär att man har vivid experience. Det känns som att man är i händelsen igen. Som om allting sker på nytt. Precis som om du var där när det hände. Det här gör att vi bär med oss erfarenheten av en våldtäkt under lång tid ofta. Och det är aldrig vårat fel när vi blir utsatt för en våldtäkt. Eller någon typ av våld. Det är alltid den som agerar och gör våldet som är ansvarig. Oavsett om man har tagit droger. Eller själv har psykisk ohälsa. Så det är alltid den som utför som är ansvarig. För att kunna ta sig igenom våld. Så behöver man tid att också följa och leva med den skorpan man har inom sig. Att ge sig själv tid att leva med det såret man bär. Och hitta strategier för att bära den här skorpan. Så att vi med tiden blir bättre på att hantera känslor och tankar vi har kring det vi har varit med om. Och det är okej att inte orka lika mycket vissa dagar. Det är även okej att ibland behöva vara ledsen. När vi lever med ilska. Som man kan göra just inom våldtäkt. Att man känner stark ilska mot någon specifik person. Eller för den delen kanske fastnar en skamkänsla. Så är alla dessa känslor något som är ganska vanligt att uppleva och känna. Och det är okej. Låt dem finnas där. Men är känslorna så att de blir överväljande. Att de går ut av ens egen hälsa. Så är det ju bra att kanske träna sig på. I vilka situationer de här känslorna dyker upp och triggar mig. Träna sig stegvis på att se att de här situationerna inte är då. Utan nu. En ny situation. Så att man stegvis kan vänja sig vid det livet som vi har. Nu och framåt. Det kan vara svårt ibland att acceptera det som har hänt. För det som har hänt är ju aldrig okej. Och något som aldrig är okej. Kan man ju indirekt känna att man inte heller kan förlåta. Men ett förlåt i det här sammanhanget. Handlar om att jag kan inte göra någonting åt den personen och vad den har gjort. Och det är aldrig mitt fel. Bara att jag kanske måste välja att släppa den personen. Och fokusera på dem som finns i mitt liv nu. Välja att indirekt förlåta personen. Inte att man förlåter det som man har utfört. För det är alltid fel. Utan istället att man ser till den hela människan. Att människan är felbar. Jag kan inte förändra andra. Men jag kan jobba med mig själv. Och gå vidare där jag är just nu. Göra det bästa där jag är. Utifrån det jag känner att jag klarar och upplever är möjligt. Och i det så behöver vi nog vara ledsna av och till. Vi kommer hamna kanske i triggers som påminner om det vi varit med om. Där starka känslor kommer. Att det får ta sin tid. Att det är okej. Och med tiden kan vi alltmer kanske förlåta. Acceptera att det här är en del av mig. Det här har hänt. Utan att vi för den delen säger att det som någon gjorde var rätt. Man ska inte jämföra problem med andra heller. Om man mår dåligt av någonting så ska man ju kunna prata om det. Man har ju rätt till att må dåligt av det som har hänt. Oavsett om jag och Elvira skulle vara med om samma grej. Det spelar ingen roll om jag verkar må sämre. Så mår vi båda dåligt. Man ska inte jämföra. Det är något man själv har gjort. Om du hade klätt dig på ett annat sätt så hade det inte hänt dig. Eller hade du inte druckit alkohol så hade det inte heller hänt dig. Men det går inte att undvika. Det kan hända vem som helst, när som helst. Det spelar ingen roll hur mycket man skyddar sig. Oavsett om du är utbildad och vet att detta brukar hända här. Så kan du inte veta vem du är med. Eller vilken person som skulle kunna vara den som gör. År 2023 anmäldes 37 908 fall av misshandel. Där den utsatta var bekant med gärningspersonen. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor 2023. Stigs brottet av en bekant person i 81 % av fallen. Motvanlig siffra för vuxna män var 43 %. Under 2023 konstaterades 10 fall av dödligt våld. Där offer och förövare hade en parrelation. Av jämställdhetsmyndigheten brukar våld i nära relationer pekas ut som det tydligaste uttrycket för bristande jämställdhet. Då gäller det oavsett biologisk kön och upplevd könstillhörighet och identitet. Vilket är extra viktigt att tala om just nu när det är Pridevecka. Alltså det mesta våldet som sker är i hemmet, ens egna hem. Där man själv tror att man är som tryggast. Där man känner sig som tryggast. Våldet som förekommer kan vara psykiskt, fysiskt och socialt. Psykiskt kan vara digitalt våld. Fysiskt kan vara materiellt och ekonomiskt våld. Det finns många olika sidor. Och alla är inte okej. Oftast hör vi mer om fysiskt våld. Därav har vi valt att prata lite mer om det psykiska idag. Ofta har inte bara den som blivit direkt utsatt för våldet påverkats. Utan även barn och andra människor runt omkring. Är du med om något akut, ring 112. Behöver du någon att prata med kan du ringa 020 50 50 50 till Kvinnofridslinjen. Det finns också en mansjour på 08 30 30 20. Jag tackar så mycket för att jag har deltagit. Det har varit otroligt intressant att höra era perspektiv. Jag hoppas att vi ses igen. Tack så mycket. Hej då. Hej då. Och hand om er där ute. Älso på den.