Details
Nothing to say, yet
Nothing to say, yet
Anna, a 43-year-old woman, shares her testimony about her experience with abortion. She grew up attending church with her mother but later became disconnected from her faith. When she became pregnant at 20, she decided to have an abortion due to fear and pressure from the father. She experienced guilt, self-harm, and struggled with forgiveness. However, through her journey back to her faith, she found healing, forgiveness, and a loving relationship with God. She urges pregnant women not to be afraid and encourages men to support their partners and protect unborn children. She believes that God can turn any difficult situation into something good. Hej till dig Ivan och hej till alla er där ute som lyssnar just nu. Först vill jag säga att jag är mycket tacksam till Gud att jag kan vara här och tack till dig Ivan för denna möjlighet att ge mitt vittnesbörd. Som Ivan har redan nämnt, jag heter Anna. Jag är 43 år gammal och jag kom till Sverige när jag var 9 år gammal med min mamma. Jag var en liten flicka som började leva mitt liv precis som alla mina andra kompisar här i Sverige. Många tror inte på Gud här, men min mamma tog mig alltid till kyrkan på söndagar. Jag har alltid haft en koppling till kyrkan. Även om i veckan sedan jag växte upp och jag gjorde som de andra gjorde och levde mitt liv som jag ville. Det fanns alltid denna söndag som jag kunde lyssna på Guds ord. Jag tror att det gjorde att jag hade en liten relation med Gud i alla fall. Jag vill börja med att säga att jag var runt 20-årsåldern när jag blev gravid. Det var en kille som jag var kompis med länge. Vi kände varandra från skolan. Det var en dag när vi hade druckit lite och vi var med varandra. Det hände bara en gång att vi var intima med varandra, men en gång räckte för att ett nytt liv skulle bli till. När jag fick reda på att jag var gravid blev det blandade känslor. Jag fick chock och rädsla. Jag var orolig för vad mina föräldrar och mamma skulle säga om jag gick till kyrkan. Det skrämde mig. Innan jag sa det till någon och jag fick reda på detta, trots alla dessa känslor, det fanns också en moderlig känsla. Jag minns att jag brukade ta på min mage. Man insåg att ett nytt liv finns därinne. Jag var rädd. Här i Sverige finns det också för ungdomar sådana mottagningar. Jag gick till en sådan mottagning och pratade med dem. De är mycket för kvinnans rättighet, att kvinnan har rätt att bestämma själv. Jag pratade också med en nära anhörig. Efter alla dessa samtal bestämde jag mig för att göra abort. Tanken att jag var så ung, att det inte var rätt tid, att jag hade hela livet framför mig, det var det som vann. Dessa tankar hos mig vann. Men ändå hade jag lite hopp kvar, att om jag kanske berättar för killen, som är pappan, så kommer han kanske vilja behålla barnet. Men det blev inte så. När jag träffade honom och jag berättade att jag var gravid, han blev oprörd och han förstod inte hur det kunde ske och ville att jag skulle ta bort det. Eftersom han också sade att han redan träffat en ny tjej som han gillar att vara tillsammans med. Han sade också att han följer med mig för att göra abort, han kommer finnas där. Men det var den sista gången som vi sågs. Efter den gången svarade han aldrig i telefon mer. Dagarna gick och när det var dagen för att jag skulle till sjukhuset, jag gick dit själv på morgonen, minns jag. Jag kommer aldrig glömma när jag låg där på sängen innan de skulle ta mig till läkaren. Det var en av sjuksköterskorna som höll mig i handen och det kom denna röst inom mig och jag sa det högt. Jag frågade henne, denna sjuksköterskan, gör jag verkligen rätt? Och hon sa det. Allt blir bra. Sen körde de in mig till den här operationssalen och sovnade mig. Efter några timmar när jag vaknade undersökte de mig och såg att allt såg bra ut och jag fick gå hem. Jag gick själv hem och jag minns att mina föräldrar var på jobbet så det var bara jag hemma. Jag satte mig på golvet och då började helvetet för mig. För att jag inte såg vad jag hade gjort. Jag kunde inte sluta gråta. Och det fortsatte. Varje gång jag festade, jag drack, började jag gråta. Alla dessa känslor kom upp. Jag började också att göra illa mig själv genom att skära mig ibland på handen för att straffa mig själv. Och då visste jag inte. Jag trodde att det var så Gud ville. Men jag insåg sen att det kom från djävulen att djävulen vann. Djävulen vann. Han tog bort ett liv som var helt oföldigt och det kom bara massa hat mot mig själv. Och allt detta. Jag trodde innan att jag hade livet framför mig, att det skulle bli bra, var en lögn. Det var en egoistisk lögn. För att sanningen är den att jag dödade mitt barn. Ett oskyldigt liv som var beroende av mig. Som Gud skapade och som jag skulle skydda. Och i Sverige, som jag sa, sätts av våld som en kvinnas rättighet till att bestämma över sin egen kropp och sätts om något gott. Men jag vill säga att man ska akta sig för denna rättighet, för denna frihet. För att i mitt liv har jag sett att friheten, förlåt, mät för mig sig ett stort ansvar. Denna frihet som jag fick gjorde att jag dödade mitt eget barn. Och länge vågade jag inte gå till vikt eftersom jag trodde att jag skulle aldrig kunna bli förlåten. Hur kan Guds förlåta mig? Och jag som kom från en katolsk familj som gick till mässan varje söndag, jag vågade inte vikta mig av rättslag för vad prästen skulle säga om att inte bli förlåten. Men det som hände att något år efter denna händelse, jag började gå katekeser som jag blev guden till i katolska kyrkan i Trelleborg. Och det var den åkade kommunala vandringen. Och jag fortsatte där. Och efter ett tag jag började sakta lära känna mig själv, lära känna Bibeln, lära känna Jesus, vem Gud är. Hur har allt detta som Gud pratar om, vad gäller det mig, mitt liv. Och allt detta gjorde att faktiskt genom denna åkade kommunala vandringen fick jag hjälp att öppna mig för att gå till vikt. Och den dagen var det inte alls som jag hade föreställt mig. Den vikten jag kände var kärlek och förlåtelse. Och jag kunde också, faktiskt efter detta, förlåta killen som jag hade dömt så många gånger i mitt hjärta, som lämnade mig själv med allt detta. Men jag kunde förlåta honom för att jag insåg att han kände inte Gud. Och därför kan jag inte döma honom för att han visste inte vad han gjorde. Det som var svarare var att förlåta mig själv. Jag såg att trots att jag kände denna förlåtelse från Gud, satan hade fortsvarande makten att ibland komma med olika dumma tankar, med en liten tanke som sedan utvecklades att börja titta tillbaka igen och döma mig själv. Och att Gud inte älskar mig, men Gud är starkare nu i mitt liv. Jag ser att Gud är starkare. Genom den heliga ande får jag kraft att ta bort dessa onda tankar som kommer. Efter några år träffade jag min nuvarande man och Gud gav oss nåden att kunna börja vår äktenskap, vår förlovning i kyskhet. Gud gav oss denna gåva att kunna börja om på nytt. Vi levde i kyskhet ända till bröllopet och idag har vi varit gifta i femton år och har sju barn. Den minsta är två år och heter Noah. Han har också Downs syndrom och när jag var gravid med honom rådde läkarna mig att göra abort. Det var flera gånger. När jag var på ultraljud var han redan två månader, tre. Vi såg honom på skärmen och läkaren sa att det blir svårt. Det blir många problem. Han får kanske många sjukdomar när han blir äldre. Vi har redan många barn och det blir svårt än börda. Men efter någon gång som denna läkaren sa detta, denna gången Gud gav mig kraft att säga att jag har ingen kraft att göra detta själv, sa jag till läkaren. Det kanske blir svårt men jag sa att om Gud vill att det blir en pojke med Downs syndrom så är det det bästa för oss. Jag satte mitt tillit till Gud. Under hela graviditeten gav Gud mig en frid i mitt hjärta. Jag var inte rädd för vi visste inte till slutet om det skulle bli fritt barn eller med Downs syndrom. Men när han föddes visade det sig att han hade Downs syndrom och nu kan jag säga att Gud har skapat det bästa. Nu är det en välsignelse, en glädje för vår familj. Jag vill säga att Gud har gjort allt nytt med mitt liv trots att det finns svårigheter idag. Jag är vanlig människa som livet rullar på som vanligt. Men med Gud blir allt nytt. Jag vill också till slut säga till alla kvinnor som är gravida nu och funderar på abort. Jag vill säga till er, mjord, var inte rädda för ni är inte ensamma. Jesus kommer inte lämna dig ensam. Och att vi kvinnor har fått en viktig uppgift från Gud att skydda livet som Gud ger oss. Att ge livet vidare. Och till er som har gjort abort. Jag vill säga, låt inte djävulen lura er att Gud inte förlåter er. Att Gud inte älskar er. För det är en lögn. Kom ut i ljuset och ni ska säga att Gud har aldrig slutat älska er. Och detta har han visat genom Jesus som kom till jorden för oss för att ge oss hopp för att visa hur mycket Gud älskar oss. Och till männen. Stötta era fruar och flickvänner. Ta ansvar. Låt Josef vara er förebild som tog emot Maria och Jesus som sin egen son och var deras beskyddare. Bli en beskyddare för era respektive, för era ofödda barn. Det är den finaste gravan som ni kan ge. Den finaste kärleksgravan som ni kan ge. Och oavsett i vilken situation ni blev gravida i, Gud kan omvända allt. Om ni bara sätter er tillit till Herren, han kan göra det bästa av det svåraste. Han kan göra det bästa av det som vi tror har inget hopp. Så mod och jag tackar för mig.